Tematiskt ointressant om kropp, barndom, bostäder, sexualitet, skrivandet. Till att börja med skriver han om kroppens olika minnen, ärr, skador, trauman och det kunde ha blivit intressant. En 64-åring är trots allt under avskrivning och hur känns det egentligen?
Kroppens förfall är ju det kommande, inte det förflutna, eller åtminstone det fullt aktuella. Men så långt drar han aldrig anteckningarna. Nej, det är lite pikanta barnskador, brännsår av het choklad, en bilkrock som alla turligt överlever, lite halskragar och några stygn hos en duktig doktor i vit rock. Angeläget blir det aldrig, ganska tryggt, ingen verklig skräck, ingen förintande kroppskänsla. Sedan blir det lägenheter, rena och smutsiga, amerikanska och parisiska, noggrant förtecknade som i en gammal mantalslängd, men än sen?
Ett kapitel med sex, jaha, han gick till en svart och vacker prostituerad första gången det skulle till. Kunde ha varit intressant, exempelvis kunde samvetet haft en del att säga i frågan, men icke. Hur fan kan man frivilligt besöka en prostituerad när man är av min generation? En reflektion om detta kanske? Nejdå, bara en redovisning, sedan blev det mera hångel i framsäten och baksäten och långt efter debuten ännu en prostituerad, söt men vindögd. I Paris.
Allt är skrivet i du-form, så det är aldrig någon verklig risk för självrannsakan, det handlar ju om någon annan, någon jämnårig som skriver om sin favoritmat, sina skolor, resor, flickor, skrivarkonster. Denne "du" listar tjejer som en brunstig tonåring; asiatiska, svarta, runda, vita, argsinta, milda eller helt enkelt långa. I dessa ögonblick är han pinsam.
Om detta är en memoar så borde den ha legat osynlig i bakgrunden, tydligen finns ju några andra memoardelar från 1998 och framåt där den litterära gestaltningen är mer övertygande. Att den skulle locka någon till detta storartade, men ojämna författarskap finner jag osannolikt. Ja, det skulle då vara några mycket sena reflektioner kring en dansupplevelse 1978 på Manhattan.
Då äntligen fungerar magin, där i december på en repetition inför ett uppförande, åtta dansare som fick honom att "uppleva det brännande ögonblick av uppenbarelse och ljus som knuffade dig igenom en spricka i universum och lät dig börja om igen". Sådär ja, någonting väsentligt blir sagt, något outsägligt formulerat, och inte så dåligt heller. Aningen högstämt, men det finns högstämda ögonblick också.
Men i det stora hela är det faktiskt inte särskilt intressant, utom möjligen för den hopplöst förälskade Austerföljaren eller den litterära specialnörden. Att han överlevt sina samlade ärr verkar inte ha varit någon övermänsklig prestation, på det stora hela har Paul Auster levt ett tryggt och ordnat liv, men redovisat det på föreliggande sätt borde han inte ha gjort.