Augustnominerad om starka tjejer

Då och då efterlyses starka flickor i barnböckerna. Ofta är skälet att allt för mycket gestaltas könsstereotypt och att pojkar inte vill läsa om flickor. Man skulle också kunna säga att det är för lite action i böcker där flickor är i centrum.
Ett vanligt sätt har därför varit att förklä flickan till pojke. Klädd i symboliska byxor kan hon plötsligt agera djärvt eller vara med om farliga äventyr. Alternativet är att göra henne till "pojkflicka", inte en "riktig flicka" utan en som tillmäts det andra, starkare könets attribut.
Utanför litteraturen finns insatser med ett liknande syfte. För att rasera könsgränserna finns politiska målsättningar om rätten för föräldrar att namnge sina bebisar helt utan att bry sig om könet, eller daghem med genusfrågor i fokus som gör barnboksfigurerna till androgyner vid högläsning.
Det är möjligt att båda fungerar. Kraftfullare verktyg diskuterade dock litteraturvetaren Moa Matthis i Dagens Nyheter för snart exakt två år sedan, på luciadagen denna kvinnligaste av kvinnliga högtider närmare bestämt. Hon skrev att vad flickor verkligen är betjänta av är en ickediskriminerande arbetsmarknad, högre löner och möjlighet att göra karriär. Samtidigt efterlyser hon lite spetsigt i artikeln Flickor stå på er! om mediabilden av flickan som offer, beskrivningar av undersköterskors och barnskötares strålande framtidsutsikter.
Det senare går väl knappast att uppbringa. Vad som då krävs är att jobbet uppvärderas efter förtjänst och att lönekuverten blir tjockare. Samma problem; här en stark flicka enligt manlig mall, gäller för barnlitteraturen när den ska trolla fram drivande flickgestalter. I stället för att skapa ännu en flicka med pojkstatus är det givetvis flickerfarenheterna som ska fram och lyftas till de höjder de faktiskt ger. Men då måste man som författare också peta i ett och annat litet tabu. Det vill säga berätta att flickor också gör farliga saker i smyg, bryter mot regler, pillar på smutsiga grejor, snattar, är nyfikna på sex och spionerar på folk. Kanske är det lite obehagligt att erkänna.
Två som gjorde det, och med bravur under 1990-talet, var Eva Wiklander och Lisa Örtengren med bilderböckerna om Anna och Ellinor. En nyare gestalt är Frida Nilssons Hedvig. Och nu har årets uppföljare Hedvig och Max-Olov, nominerats till Augustpriset i barn och ungdomsboksklassen.
Den uppmärksamheten är berättelsen verkligen värd, för Frida Nilsson går just in i flickverkligheten och blottar dramatiken som pågår för en åttaåring. Hedvig själv är en komplex person, något som Nilsson skriver fram utan att ta hjälp av pojkflickan utan litar på det hon kan om flickor på landet och djur. Den utlösande händelsen för nerven i historien är att hästfebern rasar i Hedvigs klass, men att hon istället för häst får en vresig åsna. Hedvig räddar sig med en lögnblåsa som till sist spricker. Innan dess har hon dock varit en strålande Lucia.
Hedvig är nu ingen insmickrande litterär gestalt. Ibland är hon djäkligt jobbig, ibland är det synd om henne och andra gånger är hon himla rolig att vara med. Det är liksom det som är grejen med "starka tjejer"- att de inte går att kategorisera med ett snävt pojkepitet. Det är också när litteraturen rotar i flickverklighetens byrålådor, som Monika Fagerholm mycket skickligt i Den amerikanska flickan, det går att börja prata om bidrag till och motkrafter i jämställdhetsdiskussionen.