Attraktiv arom av Americana

Och knappt har den inte fullt 40 minuter långa skivan Threads startat, med den undersökande och hemligt suggestiva Open Forests, Closed Fields, innan en spontant attraktiv arom av omisskännlig Americana-feeling börjar sprida sig. Inte precis den där skägg- och flanell-varianten som förknippas med Grizzly Bear och 16 Horsepower och snöiga storskogar någonstans i Mellanvästern. Mera då av det Amerika som manifesterar sig ute på Martha's Vineyard utanför Massachusetts kust eller kanske exempelvis på Cape Cod. Coolt och avvaktande om eftermiddagen, med aldrig särskilt långt till den där första och svalt goda oundvikliga drinken med bourbon, mynta och krossad is (namn: Mint Julep). The Bells insisterande harmoniska musik har ungefär just den där effekten. Den räcker inte för bara en eller annan låt. Man vill ha mera; hela plattan, tio låtar, gång på gång efter ytterligare gång. Med stillsam övertygelse sjunger och spelar Jonas Teglund i de rapsodiskt förbiflimrande låtarna, med namn som River’s Hand, We Kick Back eller varför inte också After Summer (det är just den sortens blåsiga sensommar- och dröjande förhöststämning som är den förhärskande och behagligt omfamnande, på hela skivan) och den skört spräckliga I Owe My Life To More Than I Can Mention. Peter Nuottaniemis basspel fogar sig till helheten utan stort väsen och Johan Forslind personifierar ett individuellt lo-fi bakom trummorna. Det är musik som den på Threads som det lämpar sig att förhålla sig till, som bakgrundssoundtrack till en terapisession. Eller att ha på i nattmörkret, efter att ha läst Till Esmé, kärleksfullt men solkigt av J.D. Salinger. Och förstår ni inte då hur bra och mångdimensionellt briserande stämningsrikt detta är - så kan jag tyvärr inte hjälpa er. Hur gärna jag än skulle vilja det.

Attraktiv arom av Americana

The Bells insisterande harmoniska musik på skivan Threads gör Kurierns Rolf Nilsén lyrisk. Han delar ut fyra Kurirenhästar.