"Det privata är politiskt", så lyder en av tidens ofta upprepade klichéer. En förvanskning av det som en gång var feminismens stolta paroll? Grupp 8 och andras krav på att den personliga sfären - med bland annat barnuppfostran och hushållssysslor - skulle lyftas upp till dagordningen och på allvar omfattas av den politiska debatten. Lika lön för lika arbete, pappaledighet, fria aborter, dagisplatser etcetera. I dag lever vi i en offentlighet som tvångsmatar oss med privatlivets mångskiftande och lukrativa varor. I en nyutgiven bok berättar etikforskaren och skribenten Ann Heberlein om hur hon lider av bipolär sjukdom typ 2, det som tidigare kallades manodepressivitet. I dess spår följer självmordsförsök, maniska utbrott, otrohetsaffärer, panikattacker, interneringar på psykavdelningar. Heberlein sparar inte på detaljerna. Alltsammans vräks upp i läsarens oskyddade ansikte, och även den som vänder sig bort och låter bli att läsa boken nås av dess eko via stort uppslagna förhandsintervjuer och reportage. När författarinnan på bokens utgivningsdag försvann spårlöst och söktes av såväl sin familj som polisen, var det nog många som fruktade det värsta. Något dygn senare dök hon upp igen, och allt var business as usual, åtminstone för förlaget, som på sin hemsida muntert trumpetade ut att förstaupplagan sålde slut på en vecka. I en storsäljande bok häromåret, Svarta vykort, berättade Marcus Birro om sorgen efter två dödfödda barn. Det fanns inte en redaktion som inte nappade på den kroken. Hela det tragiska materialet skulle vrängas ut och in - ingen sorg är för privat, hävdade Birro själv med emfas, och gjorde självutlämnande intervjuer på löpande band. Jag tror att han misstar sig. Det finns sorger som är för privata för att tåla offentlighetens brutala mekanismer. Som inte har där att göra och aldrig kan vara annat än de närmastes ensak. Sådant som är för ömtåligt för att göras geschäft av. Birro och Heberlein förespeglar att det finns ett allmänintresse, men det går faktiskt utmärkt att diskutera barnadödlighet och psykiska sjukdomar utan att ta omvägen via ett självbespeglande mediesubjekt. Framför allt finns det något olustigt i att bli påprackad kända människors intimaste livsberättelser. Det handlar om en sorts privatlivsimperialism som vuxit sig så stark och mäktig att själva idén om den konstnärliga gestaltningen nästan försvunnit i bakgrunden. Vad är det som gör att Sapfo, Dante, Shakespeare och Lautréamont fortfarande talar till oss, och läses av ständigt nya generationer? Inte är det deras privatliv i alla fall, för om detta är mycket litet känt. Men deras glödgade språk och gestaltning. Litteratur i egen rätt. Det privata: meningslösa moln som drar förbi.
