Att vara den man själv vill vara

Född "på sidolinjen" 1881 i byn Ohtanajärvi där också urpremiären för Yvonne Grönings nyskrivna pjäs för Norrbottensteatern om pionjären Lina Hjort äger rum. I ett gammalt klassrum på andra våningen intill den välskötta gräsplanen på Skolvallen ger Gun Olofsson och Pia-Karin Helsing kropp, röst och musik till berättelsen om hennes liv - och vi lyssnar gärna. Den handlar om "oäktingen" med sina högtflygande drömmar, flickan som tidigt inser att frihetens nyckel stavas pengar och som så småningom upptäcker att hon aldrig ryser av Einars kyssar, men att hon drömmer om Doras bröst på nätterna. Sina första tioöringar tjänar hon genom att sticka strumpor och virka spetsar. För pengarna köper hon munspel och dragspel och börjar spela upp till dans - på det sättet tjänar hon inte bara pengar, hon slipper också dansa med pojkarna. Lina Hjort vill ut i världen och med envishet och umbäranden tar hon sig till Haparanda och seminariet och blir så småningom lärare i Kurravaara 1901 där hon går en rejäl match mot fullmäktigegubbarna som vill ge henne mindre betalt än den manlige läraren. Som den fighter hon är vinner hon naturligtvis. Men i närheten byggs en hel stad och dit åker Lina för att sätta sin stora plan i verket - den som handlar om att bygga in sina drömmar om livet och kärleken i ett antal hus, en egen stad i staden, en räddning för henne som blir så ful av ensamhet. En egen stad blev det aldrig, men väl fyra hus med hyreslägenheter - ett av dem står fortfarande kvar i Kiruna. Dessutom en lång lärarkarriär och ett starkt engagemang för kvinnors rättigheter och för sin stad med en kraft som de flesta av oss nutidsmänniskor bara kan drömma om. Men det som lyser starkast är ändå Lina Hjorts bestämdhet att trots sin ensamhet och utsatthet hela tiden vara den hon vill vara. Därför blir det också en mycket vemodig föreställning regissören Karin Enberg mejslat fram ur Yvonne Grönings manus tillsammans med Gun Olofsson och Pia-Karin Helsing. Båda är egentligen musiker, men medan Helsing talar i toner, för Gun Olofsson ordet. Hennes sätt att tala är eftertänksamt och emellanåt lite högstämt, något som likt färgerna på ett gammalt fotografi förstärker känslan av dåtid. Teater av det enklare slaget med scenografi och kostymer signerade detaljernas mästare Ina Andersson och med skådespelare som vågar komma sin publik väldigt nära i en berättelse som rymmer många dimensioner under den igenkännbara ytan. Varför inte?

Att vara den man själv vill vara

I dag skulle vi ha kallat henne entreprenör. Eller kanske visionär. Frågan är vad hon kallades av sin samtid, Lina Hjort, vars drömmar växte vilda.