Kollegan blev förvånad, men pratade mer med sin vän. Vännen sa att hon kom ihåg fler av partiledarna runt 1980, Fälldin, Bohman, Palme, än de som är partiledare nu.
Hur det kan vara så, trots en intensiv valrörelse detta supervalår, förklaras i boken Mediekratin (Ekerlids Förlag) av Kent Asp och Johannes Bjerling.
Den belyser samspelet mellan medierna och politiken i valrörelser sedan slutet av 1970-talet.
Författarna drar slutsatser rörande medierna och politikerna. De förra har flyttat fram sina positioner. Och den del av deras funktion som kallas arena, att politiker får komma till tals, har minskat.
Samtidigt har mediernas funktion som aktörer ökat. Som granskande och kommenterande sådana agerar de inte på något förutbestämt sätt, genom att behandla ett visst parti eller vissa politiker medvetet negativt.
Över tid får alla partier lika rättvis, eller orättvis, behandling i form av fördelaktig och ofördelaktig skildring. I ett speciellt val kan dock ett parti eller en partiledare få en negativ eller positiv behandling.
Medierna har även en tendens att agera drevliknande där alla behandlar ett parti eller en politiker på ett visst sätt. Ett parti i en sådan negativ process riskerar att få dåligt valresultat.
På 70-talets slut hade partierna ett bra grepp över valrörelserna. Det var de som i hög grad satte agendan och konflikterna var ofta tydligare än nu. Tänk på löntagarfonderna och kärnkraften.
På 70- och 80-talen, och första halvan av 90-talet, fördes en mer enhetlig valrörelse där en bred publik nåddes av valkampanjen.
De flesta nyhetsmedier, även om de inte var många, hade en stor publik. De medier som fanns då, Sveriges television (SVT), Radions nyhetssändningar, de två stora kvällstidningarna, nådde nästan alla.
Och veckorna innan valdagen var det partiernas ledande företrädare som utgjorde en stor del av mediernas innehåll.
Efter 90-talets mitt ändrades det. SVT hade inte längre hundra procent av publiken utan en tredjedel. Reklamfinansierade tv-kanaler dominerar nu tv-utbudet. I dem utgör nyhets- och samhällsprogram en liten del av utbudet.
Även i tidningar och radio är mängden samhällsinformation mindre, liksom program som når stor publik. För de i mediernas publik som vill välja bort partipolitiken är det möjligt på ett annat sätt än för 35 år sedan. Ja, än för bara 20 år sedan.
Samtidigt har flera medier i årets val satsat vad gäller politiskt innehåll. I år arrangerade kvällstidningarna webbtevesända partiledardebatter. SVT och TV4 hade också debatter. Och politisk tv- och radioreklam är nu normala företeelser. För politiskt intresserade har möjligheterna att ta del av politiskt nyhetsmaterial ökat.
Partierna och politikerna har anpassat sig till medierna. Politikerna tänker som journalister numera, skriver Mediekratins författare.
Kanske är politikerna tvungna för att nå ut med sina budskap, eftersom partimedlemmarna och kärnväljarna blivit färre och de flesta partier har begränsat med resurser.
Min kollegas väns okunnighet om Löfven kan förklaras av att hon nog är en av dem som i dagens medielandskap medvetet eller omedvetet undviker partipolitiken.
Politiskt intresserade har däremot i år kunnat ta del av mer politisk information via medierna än någonsin i en valrörelse. Information som presenterats på mediernas villkor, av beräknande politiker som lärt sig de nyckfulla mediernas språk.