Att stryka ömt över stenarna

Fotografen Jaakko Heikkilä kommer sina människor nära. Så nära att han paradoxalt nog inte märks, som överlät han sin plats till betraktaren. 

Kultur och Nöje2006-02-01 06:30
MARIANNE SÖDERBERG
NY BOK <BR>Jaakko Heikkilä <BR>Kukkolankoski <BR>Översättning: Hannele Huuva <BR>Blue Book 2 <BR><BR>Där ställer vi oss. Stiger försiktigt över trösklar in i hus där vi kan höra klockornas tickande och känna ron sänka sig, medan någon passar på att ta sig en lur på kökssoffan. Andra ser ut genom fönster, läser tidningen. Någon virkar, flera sitter bara tysta, ser oss rakt in i ögonen. Ändå märker inte ens hundarna vår närvaro där de sover utsträckta mitt på golven.<BR>Utan blygsel vågar vi se rakt in i öppna ansikten där vi kan följa fårornas linjer, möta blickar. Ser andra människor och därmed kanske också oss själva. Vi betraktar liv och rörelse, forsen i älven, arbetet, fisket, naturen och årstidernas växlingar.<BR>I många år har Jaakko Heikkilä fotograferat livet och människorna kring Kukkolaforsen på båda sidor om gränsen. Nu presenterar han det imponerande bildverket Kukkolan-koski, som ingår som en del i projektet Vid Kukkolaforsen. Jaakko Heikkiläs berättelse finns framför allt i hans bilder, men här har han också skrivit texter som går att läsa på inte mindre än tre språk: finska, svenska och engelska. Enligt ett följebrev ska boken dessutom finnas på ytterligare fyra språk ? meänkieli, franska, tyska och ryska.<BR>I prologen skriver han om forsen, om ?dansspåret? som löpte mellan Sverige och Finland ? kors och tvärs for de där, ungdomarna som ville dansa, tävla, spela teater och träffas. Som umgicks utan att känna av den där gränsen som dragits på nationella kartor, men aldrig mellan människor. Under vinterkriget snöade dansspåret igen.<BR>I epilogen berättar Jaakko Heikkilä om dagens bybor som reser världen runt, om barn och barnbarnen som designar nya mobiler för Nokia men håller ordning på när det är deras tur att håva sik och lax från patorna. Turlistorna kommer numera från hela världen innan de klistras fast på väggen i fiskeboden. En nästan tusenårig tradition glöms inte bort ens i våra dagar.<BR>Korta textrader följer bilderna, berättar små historier. Talar om att när Lasse Oja håvar en lax på svenska sidan spelar Antti Niskala på den finska sidan Säkkijärven polkka över älven på sitt dragspel. Förklarar något om fördelningen av fångsten ? huvud eller stjärt, kieri eller auno ? om nätting och lake, om forsens stenar och strömmar. Kvinnorna finns där i bilderna, liksom barnen, men orden berättar mest om männen. Det är de som känner forsen, stenarna, strömmarna, förutsättningarna för fångsten.<BR>Det gäller att smyga, eller ömt stryka över stenarna. Så lyder en av meningarna i Jaakko Heikkilä bok, säger något om håvningens konst. Det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av hans eget sätt att förhålla sig till det han berättar. Eller som han själv skriver i inledningen: ?Inte för att man brukar prata om sånt här; men för er kan jag ju berätta?. Den som tar emot förtroendet blir rikligt belönad.<BR>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!