Att se människan

Marie Norins Djuraffär är två romaner i en, men med kommunicerande trådar och en gemensam grundklang. I den första av dessa, som också namngivit boken, berättas det om en manlig solitär, eller kuf om man så vill, som är innehavare av en djuraffär på fallrepet. Även han själv är stadd i hastigt förfall, med inflammerat tandkött och inkontinensproblem som blir allt värre. Det vilar en air av misslyckande och bitterhet över honom. Vid ett renoveringsarbete i djuraffären får han under en förruttnad linoleummatta syn på en lucka ned till en tidigare okänd kallkällare. Där nere i mörkret upptäcker han en glasbehållare i vilken det ruvar ett par märkliga varelser. Men vad är det för något? Vi får inte veta, men de tycks befinna sig någonstans mellan djur och människa, och blir snart föremål för mannens omsorger. Han bygger till och med ett hem åt dem, med köksbord och stolar och ett litet badkar i plåt. Den ena, sin favorit, kallar han Cecilia. Ja, det låter skruvat, och är det också. Möjligen även i dubbel bemärkelse. Är de svårbeskrivliga varelserna i källaren ett uttryck för sjuka underströmmar i mannens psyke? Befolkar de hans ensamhet som hallucinationer? Norins miniporträtt är på många sätt kusligt och frånstötande. Smutsen och stanken i djuraffären är ibland fysiskt påtaglig. Mannen är en representant för det som samhället vägrar identifiera sig med, eller ens vill tillerkänna något som helst värde. Längre går det knappast att komma från den citrondoftande och renligt liberala samtidsindividen. Synd bara att Norin inte driver sin berättelse djupare - just när det börjar smärta är det över. Redan efter 70 sidor tar den andra, svagare, romanen Monstranser vid. Det är en berättelse med uppbrutet perspektiv om en rad namnlösa varelser, till synes inneslutna i sig själva och ur stånd att meddela sig med sin omgivning. En mor och son som ständigt talar förbi varandra, en man som vid köksbordet skapar hönsnätsskulpturer med bibliska förtecken, ytterligare någon som i brist på annat bekymrar sig över sin balkongodling. De är måhända mindre isolerade än djuraffärsinnehavaren, men har drag av hans vilsenhet. Ecce homo, kunde nog bokens budskap förtätas till.