Att överleva livet

Jag byggde ett monument, varaktigare än koppar, säger den latinske skalden Horatius. Karl Ove Knausgård är i färd med att resa hela sex stycken, Min kamp. Tre delar och 1.400 sidor är hittills färdiga, en del är översatt till svenska. När monumentet är fullbordat är det 2.700 sidor långt. Totallitteratur med andra ord, samtiden från 1960-talet och framåt i episk bredd. Stora och detaljerade flöden, dagbokskaraktär i dialoger, situationer, bilder. Skalan förefaller lagd i 1:1, men läsningen är ändå
luftig, lätt. Och verklighetstroheten är också 1:1 eftersom den 39-årige författaren ser tillbaka mot sig själv som ung man, medan barnen och hustrun nu sover i rummet intill. Ser på Karl Ove, som lever i en norsk medelklassfamilj på Sörlandet, med en storebror, en mor och en far som är en något av en upplyst tyrann. Och därmed bokens dramatiska alibi. Fadern är i grunden en tragisk figur, korrekt men destruktiv. Hans undergång är utförligt skildrad, och hans auktoritet uttrycker sig gärna i att förlöjliga sina söner, allra helst Karl Ove som är en gråtmild mjukis med utstående tänder, ett självklart offer. Hur Knausgård kan minnas repliker från flickvänner 30 år senare, hur han kan redogöra för klasskompisars kläder, klassfester, fyllor, lärare och gudvet allt - det förstår endast den som har fotografiskt minne. Sådana redogörelser kan verka pedantiska och outhärdliga, här är de tydliggörande som i en film, tingen och deras form och färg har betydelse. Han minns ungdomen perfekt, det var förhoppningar och besvikelser som höjder och avgrunder och själv svävade man ångestfylld mitt emellan. Knausgård är inte det lyriska språkets mästare, snarare den raka framställningens. Mycket vardag, kafferaster, popband (fanns det så många?), middagar hos farmor, ungdomsfyllor, bussresor till stan. Och så olika höjdscener, ibland helt korta. En sådan är när fadern, i förbifarten medan han skriver dagens inköpslista, meddelar sonen Karl Ove att han ska skiljas. Andra gånger utförligt långa, som scenen där man röjer efter faderns död, ett obarmhärtigt detaljerat avslut. Fadern är skuggan som aldrig upphör att falla över sonen. En märklig man som inte tycks ha några direkta motiv för sin kontrollmakt, som handlar mer om psykologi än om fysiskt våld. Som skiljer sig runt de 40 och därefter super, super och super. Vika var egentligen hans demoner? Egentligen är det en ganska plan berättelse, den glöder mer än den brinner. Den liknar djupströmmarna en bit ut, den vill dra dig med, starkt och tvingande. Knausgård karvar fram sin livsberättelse, spån för spån, han skär exakt och energiskt och man kan inte sluta läsa. Det är själva kraftsamlingen som motiverar denna bok, det är livet som rullas fram i all sin paradoxala styrka, enformighet och märkvärdighet. Livet och hur man överlever det.