Att iscensätta staden

Jordens megastäder växer. Tokyo, Mexico City, Seoul, Mumbai, Jakarta. Det finns kinesiska mångmiljonstäder vi aldrig har hört talas om, och som växer med tusentals invånare om dagen. För svenskt vidkommande är det där något som äger rum i marginalen. Sverige har ingen riktig tradition av teoretiserande kring urbanism och stadsbildning, förmodligen för att vi aldrig upplevt dess problem och möjligheter in på skinnet. Förrän nu, kanske. Enligt siffror från FN närmar vi oss snart ett globalt läge där majoriteten av planetens människor bor i städer och inte på landsbygden. En situation aldrig tidigare skådad. Naturligtvis får rörelserna från megastäderna, det stora och ökande mullret, återverkan även hos oss. Meira Ahmemulic, konstnär och curator från Göteborg, närmar sig ämnet, inte genom att studera den befintliga staden utan den artificiella och temporära. Tillsammans med ett antal konstnärer, designers och graffitimålare (writers) iscensätter hon, sommaren 2005, staden City of Names på Mariannenplatz i Berlin. Boken med samma namn är en dokumentation av projektet. Staden är nu riven sedan länge och Ahmemulic skriver i en prolog att hon är dess "enda invånare". Såvida man kan vara invånare i en stad som inte längre existerar. Det är i alla fall en tilltalande tanke. Under arbetet med uppbyggnaden av City of Names stötte man på de fenomen och frågor som alla städer är upphov till. Vems är staden? Vem har rätt till den? Vilka principer skall råda? Att få skapa en stad från grunden - även om det rör sig om en primitiv brädstad - är ju att ges chansen att förverkliga drömmen om staden, utopin som föregår allt. Eller att tvingas åse hur man reproducerar bristerna hos den moderna staden som vi känner den. Ett visst knarrande uppstår till exempel när en konstnärsgrupp bygger ett sju meter högt utsiktstorn. I City of Names behövs inget panoptikon och inget fängelse, invänder någon. Men tornet är redan ett faktum - det är svårt att vara förbudsivrare i en stad som eftersträvar största möjliga frihet åt sina medborgare. Det klagas också, bland utomstående, över hur svårt det är att ta sig in i City of Names gemenskap. Dess grundare vaktar sitt verk och vill inte i första taget släppa kontrollen över det. Ahmemulics projekt utgår från den relationella estetik som konstvärlden hypade stort för några år sedan, men som nu ser ut att vara på väg ut och ersättas av något annat. Det har en mängd lovande förutsättningar och ingångar, men som text och dokumentation betraktat blir resultatet dessvärre lite fattigt. City of Names tycks bara hända, och sedan vara förbi. Det känns snopet. Det som är tänkt att "utmana" och "ställa viktiga frågor" fogas in i en harmlös konstvärldskontext där sådana perspektiv för länge sedan är urlakade. Kvar blir ord inom citationstecken. Staden - som tummelplats för mänskligt liv, levande konflikter - förblir oskildrad.