Att hitta de rätta orden

"Det får bli engelska från och med nu. Det här är mitt nya liv. Mitt nya land." Det är den namnlösa tonårsflickan som talar, i inledningen till Bengt Ohlssons Kolka. Tillsammans med sin pappa flyttar hon från Lettland till England, där han har träffat en ny kvinna - den förmögna Katrina, som bor i en slottsliknande villa tillsammans med sin unga dotter Sarah. Förändringen är social och kulturell, men framför allt språklig. Man kunde beskriva Kolka som en roman om att, i flera bemärkelser, hitta de rätta orden. I en intervju i samband med utgivningen har Bengt Ohlsson berättat att han ursprungligen skrev boken på engelska, i avsikt att verkligen gå in i flickans språktillägnelse. Förlaget vägrade emellertid att publicera den versionen och författaren fick översätta texten till svenska. Förmodligen var det bäst så, men man blir nyfiken på hur originaltexten såg ut och vilken effekt språkbytet hade på sättet att skriva. Måhända hade det kunnat förläna en viss djärvhet åt ett författarskap som på sätt och vis gått i stå och blivit alltför läsartillvänt och smeksamt. Ohlssons Den där lilla stunden av närhet och inte minst Vägs ände var böcker som förvisso hade en råhet över sig men som tycktes skrivna utifrån arbetshypotesen att litteraturen fortfarande kan rymma en potentiell farlighet. Tonårsflickan i Kolka är social men orolig, öppen för det som är nytt men också neurotisk och grubblande. Denna dubbelhet försätter omgivningen i förvirring. De tycks inte veta hur de ska bete sig när de försöker få kontakt med henne. Flickan har också blivit övergiven av sin mamma i unga år och har en komplicerad relation till pappan. I den nya miljön får hon framför allt ägna sig åt att försöka lära sig koderna, inte minst är kontrasten stor mellan hennes ganska enkla bakgrund i Lettland och den burgna tillvaron i det nya hemmet. Hon inleder en avancerad och destruktiv mailväxling med en vuxen man som hon lär känna på nätet, där hon ikläder sig roller, kanske också för att orientera sig i det egna, verkliga rolltagandet och -spelandet, som präglar vardagen. Det hela antar snart proportioner som sträcker sig bortom den oskyldiga första fasen. Ohlssons sätt att tala utifrån flickan, att på allvar ikläda sig hennes jag och ge uttryck för hennes tankar, är konsekvent genomfört och inte utan trovärdighet. Idén tas långt. Det är snarare bristen på distans än bristen på närvaro som är ett problem i sammanhanget. Det är något alltför intimt och närgånget, snudd på parasitärt, över hur tonårsflickans liv gestaltas. Mer en manlig fantasi än ett fullödigt porträtt. Ohlsson öser sympati över sin utsatta huvudperson och tecknar en vuxenvärld som i vanlig ordning är oförstående, självisk och grym. Eller som bara misslyckas med sina goda föresatser. En ofta sann men dock överanvänd motsättning. Flickan förses med stöttor som hon nog inte bett om.