En snabb överslagsräkning visar att jag lagt ner runt hundrafemtio tusen kronor på konsertbiljetter de senaste tolv åren.
Välspenderat, eftersom det är i de sammanhangen livet pikat som starkast. Jag har vaskat containrar med sand på jakt efter guldkorn, och ibland har jag hittat rätt. Senast var för två veckor sedan när jag och 30 000 människor blickstilla gapade framför Frank Ocean i Slottsskogen i Göteborg. Kanske behövs det en sådan overklig konsert för att orka säga att jag är färdig med det här. Men det är inte därför jag känner att det inte kan fortsätta. Från mitt håll ser det ut som att konsertmarknaden håller på att hänga sig själv, och hade makten skulle jag sparka undan stolen på den redan nu.
Senaste exemplet i den sorgliga utvecklingen stavas Ed Sheeran. Inte för att han är småtråkig och omåttligt populär, han råkar bara exemplifiera den galna pengahunger som driver marknaden. I somras släpptes biljetterna till hans konserter på Ullevi och Friends arena. Konserterna äger rum nästa sommar, mer än ett år efter att biljetterna släppts. Pris för att se Ed Sheeran ensam med gitarr? 900 kronor.
I våras skrev journalisten Jan Gradvall en obekymrad krönika i DI Weekend där han menade att det är marknaden som styr och att 2000 kronor är ett rimligt pris för att se The Rolling Stones, som spelar på Friends arena i höst. Jag ska själv på konserten och har inga problem att lägga ut de pengarna, i just det fallet. Men resultatet är tydligt: för mig och många andra är det omöjligt att ha konserter som ett intresse när både biljettpriser och biljettsläppen skenat. Och om någon tror att det inte kommer att bli värre vill jag gärna veta varför.
Om dansgolvet är en klasslös plats där alla får vara precis den stjärna de vill kommer framtidens konserter att vara motsatsen. Och i fallet Rolling Stones är vi redan framme: ju rikare desto bättre plats. Supertidiga biljettsläpp och bisarra priser kan även tillskrivas Paul Mccartney, Katy Perry och en rad andra världsstjärnor.
Ett frö såddes till min uppgivenhet för ett par år sedan när jag skulle åka och se just Rolling Stones i London. De enda biljetterna som gick att få tag i kostade 4000 kronor. Jag hade hyggligt med pengar på kontot men det var 100-lappar som avgjorde om jag faktiskt hade råd att åka.
Förut låg en del av spänningen i om man överhuvudtaget skulle få biljett. Idag handlar det om att ha råd med själva konserten i sig, att få tag i de billigaste biljetterna. Den rusiga stämningen på plats riskerar också att försvinna när besökarna bokstavligen delas upp efter deras ekonomiska status.
När ekonomin knipit har jag övervägt att söka hjälp för att få slut på konsertmissbruket som på många sätt styrt mitt liv. Jag börjar emellertid tro att det här kommer lösa sig fint av sig självt. Jag vill inte se Bruce Springsteen om det kostar 1900 kronor och Live Nation vill se papper på att mina föräldrar jobbar på bank. Och att under sommaren tvingas planera nästa sommars konsertbesök är vansinne.
Att konserter blivit föremål för den grymmaste formen terror hjälper förstås inte till, men det är den überkommersiella inställningen som gör att jag känner mig färdig med dem snarare än risken för att bli ihjälskjuten.
Det finns en handfull vettiga festivaler som jag inte kommer ge upp. En av dem ligger i Luleå, en annan i Danmark och en på Island. En är gratis, en är icke vinstdrivande, och den sista har ett så blygsamt biljettpris att jag skulle betala det dubbla i ren välvilja. Nämnda festivaler drivs av kärleken till musiken och inte till pengarna, vilket borde vara ett krav i en perfekt värld.
När Vänsterpartiet fått igenom sin snart enda fråga om vinststopp i välfärden tycker jag att nästa projekt borde vara att stoppa vinstjakten på konsertmarknaden.