Sättet hon gjorde det på var att berätta en historia, en roman. Morgon i Jenin blev en kioskvältare, översattes till 22 språk och fick miljoner läsare att ana vidden av vad som i media kallas Israel/Palestina- konflikten. Medan de läste fick de leva med ångesten, rädslorna men också kärleken hos några enskilda namngivna individer.
Nu har Abulhawas andra roman kommit ut på svenska, Det blå mellan himmel och hav. Precis som den förra boken är det dramatiska temat ett förlorat barn. I den förra boken var det en mor som blev bestulen på ett spädbarn av en israelisk soldat, han tog det eftersom hans fru inte kunde få barn. I den nya mister en palestinsk matriark kontakten med sin brors sondotter i USA när brodern dör. Traumat består i att familjen splittrats. Ovetskapen om barnet lever eller dör, oförmågan att kunna hjälpa plågar släktingarna. Varje dag dör någon.
Döden är ständigt närvarande i samtalet, via erfarenheten av fördrivningen från de egna olivlundarna, genom sexdagarskriget, genom intifadan, genom bombningarna av Gaza, men det minskar inte traumat av det förlorade barnet. Det är nästan tvärtom. Eftersom döden hela tiden hämtar människor ur den älskade kretsen betyder de som lever, som överlever, så mycket mer. Den som är ”förlorad”, kanhända levande någonstans, utan möjlighet att få ta del av all familjekärlek blir därför något av en medelpunkt.
Pojken som berättar i Det blå mellan himmel och hav har gått in i vad som i Sverige kallas ”apatiskt tillstånd” efter ännu en nedfallen bomb. Och där, i det blå undermedvetna, vandrar han genom tiden och geografin. Det skiner av och till igenom i prosan att författaren har ett politiskt budskap. Hon vill att världen ska uppmärksamma och bry sig om det palestinska folket. Hon är emot ockupationen av palestinsk mark, hon är emot isoleringen av Gaza, hon kräver rättvisa. Varje gång stör det, eftersom de gestaltade individernas berättelser är så mycket starkare än författarens politiska argument. Varje gång berättelsen tar ny fart och jag får upp farten i bladvändandet förlåter jag henne, för hennes romanfigurers skull. Men så länge som Abulhawa inte litar till berättelsens egen kraft utan drar ned den med sitt privata funderande, så länge håller hon också sina egna litterära figurer från den verkligt stora parnassen.