Talet om samtidens förfall är lika gammalt som kulturen själv. Thomas Nydahl ansluter sig alltså till en tydlig tradition när han i den nya boken Långsamhetens nej formulerar sin vantrivsel med det rådande. I ett antal korta betraktelser - om litteratur, liv, skrivande, samhälle - gräver han sig in i några av tidens mest präglande uttryck. Det är den senkapitalistiska massmänniskan och formerna för hennes marknadsgenomsyrade (eller varför inte: marknadstotalitära) omgivningar som beskrivs och bekämpas. Mot detta ställer Nydahl långsamheten och tystnaden, icke-konsumismen, bildningen, den enkla glädjen i barnbarnens ögon. I förlängningen också ett annat samhälle, om än författaren tycks ha en minst sagt pessimistisk syn på politiska strävanden, särskilt sådana med utopiska inslag. En lågmäld värdekonservatism kommer här i dagen. Nydahl skriver till exempel, rätt fint, om en tv-dokumentär kring en småländsk skärslipare som i slutet av 1940-talet cyklade omkring på landsbygden och erbjöd sina tjänster: "Den mannen ägnade sig förvisso åt ett slags säljande - av sina slipartjänster - men den takt han gjorde det i föreföll så långt ifrån den moderna tidens serietillverkningar som man bara kunde komma. Ett mänskligt möte mellan skärsliparen och hans kund var en förutsättning för hela hans jordiska vara. Han kunde, trots att han sålde en tjänst, fortsätta vara människa." Det hindrar inte att Nydahls samhällskritik emellanåt stelnar till kitsch, och att han faller in i fraser och tonfall som mest är populistiska. Att använda "postmodernism" och "installationskonst" som suggestiva skällsord, helt utan att ringa in dem närmare, brukar höra till den skolan. Och att 2010 på allvar ifrågasätta att människor använder sig av mobiltelefoner får faktiskt ett löjets skimmer över sig. Den konservative löper inte sällan risken att fullständigt fastna i vad han kritiserar, att hamna i ett oavsiktligt beroendeförhållande till det han föraktar och vill ha bort. Detta är en mekanism hos kapitalismen - införlivandet och avväpnandet av kritiken, som görs till en del i samma apparat. Ernst Jünger skriver någonstans: "Den som gör motstånd rör sig i en av motståndaren angiven riktning." Jüngers ideal var det apolitiska, skogsvandraren som vände sig bort, vars tillvaro utspelade sig i ett utanförskap som inte ens ordfästes. Spår av detta finns även i Nydahls texter, till exempel när han skriver om att: "...försöka leva ett liv som inte utspelar sig i shoppingkvarteren eller på den mediala gycklarscenen, det och ingenting annat, det och stillheten, tystnaden, lugnet som bara kan uppnås så." Dessvärre verkar han inte låta sig nöjas med lugnet, med tystnaden och stillheten i det frånvända perspektivet - han måste tillbaka till gycklarscenen och köpladorna och reta upp sig på mobiltelefonerna, skränet, schlagerhelvetet. På tabloiderna, kändisarna, deckarna och alltings dumhet. Mekanismen är begriplig, förmodligen högst mänsklig - men typisk på ett lite sorgligt sätt.
