Att belysa mörkret med en bred och varaktig flod av ljus
Hon är sex år. Står där hos fotografen, poserar lite kokett. Handväska i handen. Sandaler och vita sockor, stor rosett i lockigt hår. Puffärmad klänning.
VIKTIG UTSTÄLLNING. Ända till mars nästa år kommer utställningen Sverige och Förintelsen att visas på Försvarsmuseet i Boden, som gått ut med inbjudningar om visning till skolor i både Norrbotten och Västerbotten. Filmregissören Roy Andersson har producerat i samarbete med Forum för levande historia.Foto: Andreas Wälitalo
Foto: Andreas Wälitalo
En annan är Fransson, en man som iförd tidsenlig hatt och rock skottar snö hemma i Sverige medan bomberna faller där ute i Europa och miljoner medmänniskor avrättas i ingenjörskonstens dödsfabriker. Bilder av två vardagar. Den ena hämtad från en ond värld, den andra från en tillvaro där allt ändå gick sin gilla gång med snöskottande, midsommarfirande och ransoneringskort. - Att tänka är att jämföra med det förflutna, sa filosofen Schiller. Om vi inte kan vår historia riskerar vi att få uppleva den igen, säger Roy Andersson som i utställningen med hjälp av bilder, skulpturer och texter lämnar en smärtsam vittnesbörd om de yttersta konsekvenserna av rasism, övermänniskoideal och nazism. Inte minst berättar utställningen om Sveriges koppling - både till Förintelsen och till idéhistorien bakom. Exemplen är många och skrämmande. Rasbiologiska institutet i Uppsala är ett, den första statliga institutionen i sitt slag i världen varifrån de tyska nazisterna kunde hämta inspiration för sin raspolitik, inte tvärtom. Från judepass till skyddspass
- Vi hade många diskussioner om titeln på utställningen. Själv hade jag gärna kal-
lat den "Från judepass till skyddspass" eller "Varför bidrog vi till Förintelsen?", men där fick jag ge mig. På svensk begäran infördes i Tyskland och Österrike så kallade judepass, försedda med ett tydligt rött "J" så att man inte skulle riskera att få in rasfrämmande element i befolkningen. I Socialstyrelsens rekommendationer till våra passkontrollanter stod det klart och tydligt att personer med judepass skulle avvisas om de inte hade särskilda rekommendationer eller uppehållstillstånd. Sex år senare vände den tyska krigslyckan i Stalingrad och Sverige införde så kallade skyddspass för judar. Jag är helt övertygad om att hade det inte varit för Stalingrad skulle vi haft gaskamrar i Sverige också. Sådan var tiden och idéerna, säger Roy Andersson. Ett annat exempel är de tvångssteriliseringar som genomfördes i Sverige med start 1935, där ett av kriterierna för beslutet länge var "rasbiologiskt dåliga egenskaper". Ytterligare ett är de experiment som genomfördes på förståndshandikappade patienter på Vipeholms sjukhus i Skåne, som regelbundet matades med stora mängder kladdiga
kolor mellan måltiderna med plågsam tandvärk till följd. Sakligheten i språket
Som alltid när man står inför dokument från Förintelsen häpnar man över sakligheten i språket när det obegripliga formuleras. Läkaren som i ett brev till Himmler beskriver hur han med hjälp av tio assistenter kan sterilisera 100-tals kvinnor och män på en dag, soldaterna som skryter om hur de kan döda tre människor i minuten genom att injicera fenol direkt i hjärtat, ritningen som avbildar en "kontinuerligt arbetande likbränningsugn". Förutom en film från befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen har Roy Andersson och hans kollegor undvikit bilder av utmärglade fångar i utställningen. Några bilder fångar skändningar av människor, andra den svenska delegationens uppvaktning av Hitler på hans 50-årsdag, eller den fina orden Göring belönades med i Sverige. Segerstedts skrivbord
I ett rum tronar Torgny Segerstedts vackra skrivbord där de censurerade tidningssidorna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning lyser blanka som en ständig påminnelse om svensk dubbelmoral. När någon kränker en mänsklig ordning uppstår en existentiell skuld hos oss alla, skrev en gång den österrikiske moralfilosofen Martin Buber, men pekade också ut en möjlighet för försoning och befrielse. - Han sa bland annat att man skulle belysa mörkret, även om samvetet vill dölja skulden. Inte med strålkastare utan med en bred och varaktig flod av ljus, säger Roy Andersson, som i dagarna kommer ut med en reviderad och kompletterande utgåva av sin bok Vår tids rädsla för allvar. I boken, ursprungligen ett nummer av Filmkonst från 1995, formulerar han sina tankar om bildkonsten utifrån de samhälleliga villkor och värdenormer som den vittnar om och är ett uttryck för. Som få andra ställer Roy Andersson intressanta och uppmanande frågor om konst och samhälle, både i sina filmer och i sina böcker, där Lyckad nedfrysning av Herr Moro, från början gjord på uppdrag av Stockholms läns landsting för att delas ut till niondeklassare, blivit något av en kultbok med sin blandning av bilder och texter. Den högtidligaste av åldrar
- Ambitionen med den boken var att vi ville ge det vackraste vi kunde hitta på till "den högtidligaste av åldrar" som en recensent så vackert formulerade det. Det gjorde vi genom att göra fotohistorien tillgänglig och med hjälp av den fundera över vår existens, vad som är viktigt och oviktigt, rätt eller fel, säger Roy Andersson som ogillar det fusk och slarv som han tycker genomsyrar vår tid. - Ingenting får kosta, därför slarvar vi och vårt kvalitetsmedvetande blir allt sämre. Mitt mål är att syssla med kvalitet i en tid när fientligheten mot klart tänkande, godtycket och kitschen firar triumfer. Jag tror att vår tillvaro präglas av skräck för allvaret och hat till kvalitet, för kvalitet är ett uttryck för optimism och framtidstro, något vi sällan känner i dag. I den här utställningen finns inte mycket optimism, men däremot poesi och jag hoppas att den ger upphov till många tankar.
Så jobbar vi med nyheter