Att begripa det obegripliga

Hedersmord ? Tusen år av hederskulturer Kenneth Johansson Historiska media/Lagerbringbiblioteket Att det fanns något som kallades hedersmord skakade om debatten om etnicitet, integration och kultur i Sverige. Var detta en religiös fråga och därmed något som smutsade ner den muslimska religionen? Eller var det egentligen ingenting alls, annat än ett konventionellt kvinnomord, om nu konvention gäller i sådana fall. Åtminstone blev debattuppdelningen konventionell, och ganska dum. Hedersmord, visade det sig, är varken religiöst styrda eller helt normlösa. Rasisterna hade fel, de som förnekade företeelsen hade också fel. Dessa mord är styrda av en gammal, elakartad kulturform där kyskhetsbegreppet verkar vara utan botten och därmed grund för ett målmedvetet mördande. Nej, Fadime dödades inte för att pojkvännen var svensk, utan därför att han var pojkvän. Hedern bjöd detta mord eftersom vanhedern var kopplad till hennes förmodat fria förbindelse med en pojke. Svårt att förstå? Jo, omöjligt faktiskt, att föräldrakärleken kan besegras av en konvention, hur uråldrig den än må vara, ter sig faktiskt groteskt. Man dödar inte sitt barn, hellre dör man själv. Men i antologin Hedersmord ? Tusen år av hederskulturer ges ett antal förklaringar och historiska bakgrunder som hjälper en att nära nog förstå företeelsen. Historiker och etnologer från olika institutioner står för texterna. Nyckelordet är kyskhetskultur, en företeelse som är långt äldre än både islam och kristendom. Huvudsakligen existerande i det vi kallar Mellanöstern, men inte enbart. Nordiska referenser ges icke, brudrov och resonemangsäktenskap handlar om något annat, mig veterligt har det aldrig funnits sedvana som ger släkten dödande domsrätt över en felande kvinna. 1600-talets religiöst-moraliska lagstiftning var utomordentligt hård i fråga om sexuella förbindelser utom äktenskapet. Men det var den absoluta statens rätt, inte släktens. För den dödade har det kanske mindre betydelse, för samhället dock större. Och ordet heder brukar vi knappast längre, det saknar lämpliga, samtida aktörer. Här finns ingen kyskhetskultur, kvinnans ställning har aldrig varit sådan att det gjorts möjligt. Det var djupt vanhedrande att föda barn utom äktenskapet, vilket kunde leda till både barnamord och självmord. Samtidigt är jag imponerad att flera av författarna verkligen försöker förstå detta obegripliga: att i släkthederns namn döda sitt barn. Ur den sortens ansträngning bildas det vaccin som förhindrar rasism och främlingsfientlighet från att smitta. Man måste, i barmhärtighetens namn, också tänka tanken att kombinationen vanheder och att döda sin dotter eller son är en fruktansvärd börda. Och religionen är inte helt utan skuld. Religionen har alltid interagerat med nedärvda uppfattningar och det räcker med att läsa Gamla testamentet för att se uråldrigheten i det tankeliv som underordnar kvinnan och stadgar dråp för allehanda snedsteg. Men existensen av denna grymma uråldrighet är en utmaning för det moderna som de aldrig stått inför tidigare i västerlandet.