Redan som liten osnuten parvel började jag nog inse att jag inte var som alla andra. <br>Jag började lyssna på musik väldigt tidigt och de Beatleslåtar som spelades på farsans radio av märket Luxor, gick jag omkring och lallade till. Jag brukade även dansa någon oregerlig jenka i vardagsrummet tillsammans med min svarta plastpudel på hjul. En dans som senare skulle bytas ut till hysterisk headbanging. <br>På radion spelade man under sextiotalets sista år och sjuttiotalets början, fina och gemytliga trudellutter med Gunnar Wiklund och Siw Malmqvist. Vid samma tid upptäckte jag band som Alice Cooper, David Bowie, Black Sabbath och Led Zeppelin. Farliga namn som aldrig spelades på radio men som fanns att köpa i de välsorterade skivbutikerna, de butiker som börjar bli väldigt sällsynta i städerna idag.<br>På skolans klassfester ville jag höra de tuffaste låtarna med Sweet eller Slade, medan de andra spelade Harpo eller Ted. Någon gång organiserades en djärv och livsfarlig kupp, vi körde över tjejerna och slängde på ett vax med Deep Purple. Den åkte av lika snabbt som hårtestarna. Black Sabbath fick jag lyssna på hemma i källaren. Då ingen var hemma? Förvisad till källarmörkret blev man ju som man blev. Ozzy blev min gud.<br>Inte ens då jag nådde vuxen ålder fick jag vistas i allmänna utrymmen med mitt lyssnade. Att Metallica dök upp i början av 1980-talet gjorde knappast saken bättre direkt. Ibland har det till och med ifrågasatts om jag överhuvudtaget nått den mognad en vuxen man borde ha gjort vid det här laget. Den insikten upplyser folk mig ofta och gärna om då jag står och tjuvläser någon musiktidning hos den lokale tidningsmånglaren eller spelar öronbedövande högt i bilen. Min musiksmak betraktas som otroligt barnslig.<br>Vart jag vill komma är det faktum att knappt någon i min omgivning begriper sig på mitt obändiga intresse för tung musik.<br>Men sån är jag. Jag har passerat 40-strecket, lyssnar fortfarande på dödsmetall och åker på konserter för att se mina favoritband. Jag har några få vänner som befinner sig i liknande situationer av musikalisk apartheid. Vi har det inte lätt men vi tror stenhårt på vår sak.
