När något tuggats lite för länge i offentligheten uppstår en likstelhet, både hos de som gör piruetter på scenen, de som bedömer och inordnar piruetterna och de som intar rollen av åskådare. Något som för tillfället framkallar dödskylan är förstås det aldrig sinande ältandet om det självbiografiska i litteraturen och leken med fiktionen. Inför den typen av samtal börjar man snart drömma om något rakt motsatt, vad som helst, något i alla avseenden borträknat, till och med östeuropeisk socialistisk realism om heroiska verkstadsarbetare, om traktorer som plöjer fälten. Bara inte mer av det småborgerliga geggandet med det självbiografiska.
Åsa Maria Krafts nya bok heter Självpornografi och rubriceras på omslaget, ironiskt får man gissa, som "pastoral prosa". Titeln antyder ett avstånd till de senare årens utbredda jag-och-min-byk-litteratur, men är i grunden ytterligare ett bidrag till genren, låt vara med hög konstnärlig svansföring. Kraft som tidigare, exempelvis i böcker som Bevis (om Irak-kriget) och Permafrostens avtagande (om klimatförändringarna), förhållit sig kritisk till samtiden blir här på sätt och vis dess medspelare.
Det sker i en berättelse som är lika enkel som klassisk: två personer inleder en affär, befinner sig en stund i varandras närhet och går sedan ifrån varandra. Dessa två personer är båda benämnda med det opersonliga pronomenet "hen": "Under tiden vet ju hen att han inte kunde ha sett hen på stan, men ibland glimtar någon till som är väldigt lik". Hen, i stället för det förment förtryckande "han" och "hon", som delar in och skapar åtskillnad. Heter det. Som om inte språkets natur i allt väsentligt byggde på hierarkier, som om man med förnuftiga ingrepp kunde förmå ändra på detta bistra faktum. Förutom att "hen" rent ljudmässigt är en styggelse, löser det heller inga konkreta problem i språket, det saknar dessutom användbara objektsformer. Som konstnärlig accessoar då? Förvisso. Det är också så Kraft använder det i sin berättelse. Någon förvirring kring karaktärernas könstillhörighet uppstår egentligen inte, sådant är ändå lätt avläsbart via anmärkningar om klädsel, repliker, sätt att tala etc. "Hen" blir snarare en medvetenhetsmarkör och något av en litterär kuriositet.
Gott så, i en berättelse med större sprängkraft vore det en bisak, lätt att stå ut med. Krafts bok lyckas nu inte samla sig till någon sådan att tala om. Den är rörig, självreferentiell, slingrar sig runt ett stoff som känns angeläget men aldrig på allvar åskådliggörs. Den gör plats åt en form vars innehåll förblir oklart.
Alla förälskelser är på samma gång singulära och allmänna. Detta spelar texten på, dock utan att mer än en avglans av detta låter sig märkas, i satser som pendlar mellan det skira och det babbliga. Självpornografi är också en bok som gör anspråk på att bryta in i de faktiska skeendena, att tukta passionen till språk, påtagligt och möjligt att påverka. Åtskillig ordmöda här ägnas detta. Det finns skäl att tvivla på att litteraturen har den makten.