Återvunnen refrängrock

1980-talets glamrock: somliga tyckte det var "uppkäftigt", på gränsen till revolutionärt, att gilla gitarrsolon, tjejer med jättepattar, knark och tatueringar. Det var manlig musik för män som gillade smink och hatade bögar. Jag gör alltså ingen skillnad på Cinderella, Poison och Social Distortion, väl medveten om att den faktiskt finns någonstans. Backyard Babies kan allt om det där, det hörs, de behärskar formen till fullo och möjligen kan jag inte ta in alla finesser. Och jag påstår verkligen inte att Backyard Babies personligen är homofober eller ens har körkort. Men det är svårt att riktigt veta vad som är dem och vad som är något annat. Texter och musik är samma obegripliga återvändande av Kiss och Dolls som alla kört med sedan 1980 eller nåt. Men ok. Jag gillar refrängstark rock lika mycket som the next guy, och Backyard Babies kan verkligen trixen i det avseendet. Och Back on the Juice låter som Flesh For Lulu, vilket är rätt mäktigt när man är i min ålder. För övrigt ungefär samma ålder som de evigt unga Backyard Babies.

Återvunnen refrängrock

Norrbottens-Kurirens recensent Mattias Alkberg erkänner att han gillar refrängstark rock mem möjligen inte kan ta in alla finesser hos Backyard Babies. Han ger den nya plattan två Kurirhästar i betyg