För 20 år sedan romandebuterade författaren May Larsson med Stjärnor och tunnbröd. Sex romaner senare återvänder hon nu till den lilla byn utanför Piteå i boken Sockerbagerskan, som kommer ut nästa vecka. I romanens centrum står Elvira, hon som får kärleken att jäsa ikapp med kakorna, hennes älskade Teodor och livet runt omkring dem. - Den här historien har jag burit på länge och jag ville verkligen skriva den, säger May Larsson. Efter Sol sover, som kom 2002 och var en fristående fortsättning på Skrankan och floden, kände hon för att skriva ljusare. Om Elvira och Teodor, den karismatiske handelsresanden som tog vägen förbi den norrbottniska byn, har hon som sagt var skrivit tidigare. Men den gången reste Teodor sin väg och lämnade Elvira med ring och hemsnickrad brudkista. Men glömma henne kunde han aldrig och nu återvänder han efter tio år. - Han kommer med ett fruktansvärt dåligt samvete och hon tänker att hon minsann inte ska låta sig påverkas av den där "Stockholms-pajasen" och "feta smörklicken". Men rustningen spricker när de möts. Inte heller May Larsson har kunnat glömma sin Elvira. - Jag var en av författarna som presenterades i Bert Linnés och Åke Leif-Lundgrens Spåret lockar vid källan för många år sedan. Där skrev de bland annat om Stjärnor och tunnbröd och nämnde att de tyckte att jag borde gå tillbaka till min sockerbagerska och röra om ordentligt i glöden ännu en gång. Och det är väl precis det jag gjort nu, säger May Larsson, och beskriver sin roman som en blandning mellan skröna och verklighet om kärlekens kraft och skapandets glädje. <SPAN class=mr>Jobbat med skrivtekniska saker </SPAN>Den här gången har hon haft viktig hjälp av redaktören Elise Karlsson på Modernista. - Hon har varit mycket tuff och framför allt har jag jobbat mycket med rent skrivtekniska saker, som tempus och annat. Själv tycker jag att den fått en ljushet och en jämn ström och jag är själv mycket nöjd med resultatet. Mycket har hänt med hennes skrivande sedan romandebuten för 20 år sedan. - Stjärnor och tunnbröd blev mycket uppmärksammad, men själv ser jag ju att den lider av många barnsjukdomar. Då hade jag inte hittat mig själv som författare, inte mitt språk, inte min ton. Men berättarglädjen fanns där redan då. Det var i början av 1990-talet som hon tog steget fullt ut mot sitt författarskap. Då jobbade hon fortfarande som förskollärare och tog tjänstledigt tre månader varje gång hon skulle skriva en bok. <SPAN class=mr>Arbetade på dagis </SPAN>- Jag jobbade jämt på den tiden. På dagis på dagarna och sen med mitt skrivande på kvällar och helger. En dag sade min föreståndare åt mig att jag var tvungen att välja. Då sade jag upp mig med stor vånda. Hon har inte ångrat sig. Förutom att skriva själv har hon genom åren ägnat betydande kraft åt andras författarskap. Dels i hennes och maken Göran Larssons bokförlag Ärlan och inte minst i det manusmuseum hon så framgångsrikt byggt upp och som numera har sin permanenta placering på Kungliga biblioteket. I juni fick hon mottaga ytterligare ett stipendium för sitt museum, som vid det här laget omfattar närmare 100 handskrivna manuskript. Pengarna ska användas till en ny utställning nästa år. - Till min första manusutställning hade många författare skrivit av sina dikter och texter. Senare har jag bara sökt efter originaltexter och nu vill jag ha bearbetade texter där man klart och tydligt kan se hur författarna har gjort sina ändringar. <SPAN class=mr>Handskrivna visor av Lars Forssell </SPAN>Numera samlar May Larsson också ofta i ämnesområden och bland rariteterna finns bland annat tio handskrivna visor av Lars Forssell. - Många fler än vi tror skriver fortfarande för hand, åtminstone inledningsvis. Ju längre jag håller på desto mer inser jag värdet på det jag gör. Lars Forssell finns inte längre kvar bland oss, inte heller Mare Kandre. Därför känns det viktigt att ha bevarat deras handskrivna manus till eftervärlden. Sina första böcker gav hon ut på LT:s förlag, senare på Natur och kultur och på det egna, numera nedlagda, Ärlans förlag. Den här gången kommer hennes bok ut på Podium, som startades för några år sedan av Författarcentrum Öst i syfte att bredda bokmarknaden med hjälp av digital teknik. - Jag känner mig udda som författare eftersom jag skriver om kvinnor och landsbygd. Därför funderade jag länge över vilket förlag jag skulle vända mig till. När jag kollade upp Podium såg jag ju att där fanns andra udda författare, till exempel Jonas Hassen Khemiri, och då tänkte jag att dit kan väl jag också höra av mig, säger May Larsson. - Förlaget har lyft nivån och bland annat anlitat lektörer och redaktörer från andra förlag, vilket är jättebra. <SPAN class=mr>Pengar till skola i Kenya </SPAN>I söndags deltog hon i Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm. Tanken var att hon skulle prata om sin nya roman, men i stället samlade hon in pengar till en skola i Kiambu utanför Nairobi i Kenya. Där bor barnboksförfattaren Sam Mbure, en god vän sedan många år. Pengarna ska användas till en årlig fest på barnens villkor. - Jag svävar ut i allt, men sån är jag, säger May Larsson, som trivs i Södertälje men som fortfarande kallar Luleå för "hemma". I oktober kommer hon hit, som hedersgäst på Bok och bild, som hon en gång tog initiativ till tillsammans med konstnären Aina Rönnbäck. Dessförinnan blir det framträdanden på Bokmässan i Göteborg. - Nu ska jag ägna tid åt den här boken. I kväll ska jag bland annat prata om den på ett bibliotek. Jag går länge och funderar innan jag sätter mig ner och skriver. Men när jag väl har satt mig med mitt manus är jag inte tillgänglig för omvärlden längre. Då händer det att jag ställer in kaffepannan i kylskåpet. Sockerbagerskan tillägnar jag min man Göran. Han som stått ut med mig i alla år och varit min klagomur, stöttepelare och stora kärlek.
