Återblickar och framtidsutsikter

Ska man egentligen blicka så mycket tillbaka, tänker jag ofta vid den här tiden på året. Som hon Kristina, i skulpturen där vid hamnen i Blekinge. Hon som vänder sin blick tillbaka, mot Korpamoen och hemmet, medan Karl Oskar blickar ut mot framtiden - ett nytt liv. Enkelt var det inte för någon av dem. Ett rent blad, oskrivet. Så kan ett nytt år beskrivas. En lockande metafor, men bedräglig. Vi börjar aldrig från scratch, något som den kanadensiska författaren och debattören Noami Klein upprepar med tydlighet i sin bok Chockdoktrinen som kom i höstas. Tanken på att människan, liksom livet och historien, plötsligt bara kan programmeras om eller raderas ut utgör en av grundvalarna för nyliberalismen som en gång fick sitt första laboratorium i Pinochets Chile i början av 70-talet och som i takt med Milton Friedmans och Chicagoskolans framgångar numer tycks betraktas som oomkullrunkelig vetenskap.Klein visar på sprickorna och fogar samman redan kända detaljer och fragment till ett stort och skrämmande pussel som ger en bild av tvång, chock och skräckvälde som en oundgänglig del av denna världsomspännande ideologi - allt från Chile 1973 till Sydafrika efter apartheid, Sri Lanka efter tsunamin och dagens Irak. Chockdoktrinen känns omistlig för att förstå den tid vi lever i.Förlorade oskulden
Det gör också Peter Bratts memoarer. Man brukar säga att Sverige förlorade sin politiska oskuld i samband med mordet på Olof Palme. Det är slarvigt uttryckt. Hur ska man då beskriva den känsla som IB-affären väckte? Att Sveriges ledande parti i åratal hade byggt upp en egen hemlig spionorganisation vid sidan av den genom demokratiska beslut skapade och att man senare valde att fängsla dem som avslöjade brottet - kan man bli mer drabbad i sin politiska oskuld? Men år sveper dimma över minnet och inte ens en storsäljare som Stieg Larsson förmår väcka det till liv, trots att han i sin senaste bok lånat många ingredienser från IB-affären. Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar väckte diskussion. Med all rätt, men tyvärr har offentliga diskussioner en förmåga att fördunkla snarare än tvärtom.Själv gick jag till källan, det vill säga läste boken. Kan inte försvara användande av verklighetens namn i en fiktiv berättelse, men inser samtidigt det paradoxala i att greppet blir ett effektivt verktyg för att skapa tydlighet i romanen. Maja Lundgren beskriver nämligen en utsatthet som jag tror de flesta kvinnor känner igen sig i, särskilt de som rör sig i världar där framgång inte mäts i pengar utan i prestige och kulturellt kapital. Att hon sedan på vägen får mig som läsare att verkligen på allvar möta mig själv som hungrande på skvaller blir en skränande väckarklocka vars ljud åtminstone jag vaknar till av. Två invigningar
I Luleå invigdes ett kulturhus och i Piteå ett konserthus - hur ofta händer det i historien? Kulturutbudet mätt i antalet evenemang fördubblades jämfört med föregående år och räknar jag bara recensionerna av musik och konst i Norrbottens-Kuriren kan jag konstatera att fördubblingen gäller där också, något som ställer andra krav både på resurser och journalistik. Kulturåret har varit intensivt och stundom väldigt bra. Där finns mycket positivt att lyfta fram - bland annat Norrbotten Neo - en helt ny kammarensemble, unik i landet. Ett nytt fint bibliotek i Luleå är en annan bra sak, liksom alla intressanta evenemang i och omkring dessa nybyggda hus både i Piteå och Luleå. Intressantaste konsthändelsen var årets Sommarbiennal som återigen förde världen till Norrbotten och skapade liv i och omkring konsthallen. Men debatten fastnade i några fårskallar utanför museet, vars estetiska värde i sig aldrig diskuterades, och sen gick det som det brukar: Hela Sommarbiennalen blev ifrågasatt. Trist och onyanserat. Bädda för skratt
Intressantaste festivalen blev återigen Korpilombolos Nattfestival. Utanför allfartsvägen på många sätt, inte minst i attityden. Men mest av allt mitt i den stora världen - den som någon gång tänkt tanken att vår tid präglas av en stor rädsla för allvar bör bege sig dit. Och då menar jag inte allvaret som något tråkigt utan som själva förutsättningen för det stora skrattet. Har man inte förstått det tidigare, förstår man det i Korpilombolo. Tiden tickar vidare, de rena bladen finns faktiskt i en ny almanacka. Där känns det oskrivna fint, tomma fält som ligger öppna för nya oläsliga anteckningar. Nya blad kan också vändas i böcker, själv har jag bland annat kvar Isabella Lövins Tyst hav. Den finns det många anledningar att läsa har jag förtstått. Dessutom har jag införskaffat ett dubbdäck till cykeln. Det botar visserligen ingen klimatångest, men det gör färden mot det nya året aningen säkrare i hala tider.Gott nytt år!