Den amerikanske författaren Bret Easton Ellis, 48, har allt sedan sin debutroman Noll att förlora (Less than zero, 1986) genre-kategoriserats i gruppen "Literary brats", där även samtida till honom som Jay McInerney och Tama Janowitz placerats.
Han har allt sedan dess skrivit ett tiotal romaner, varav majoriten av dem också samvetsgrant har översatts till svenska.
Allra mest (ö)känd torde han vara för sin roman från 1991, American psycho, som handlade om den sadistiske yuppien Patrick Bateman, med en osviklig faiblesse för att avliva de kvinnor han lockade med sig till sin mondäna lägenhet i Manhattan - via motorsåg.
Nyligen uttalade sig Ellis om huruvida det kunde tänkas bli en uppföljare till den romanen, enligt det följande:
- Det är klart att man aldrig ska säga aldrig, men jag har ingen lust och ingen riktig idé om hur - eller varför.
Däremot har han nu, snuddande nära 25-årsjubileet av debutromanen Noll att förlora, skrivit en fortsättning på den - Imperial bedrooms.
Och där debutens Less Than Zero hade sin titel efter en av låtarna på Elvis Costellos debutalbum My aim is true, så har Ellis nu döpt sin senaste roman efter hela Costellos sjunde album, från 1982 - Imperial bedrooms.
Lite oklart vilken dold symbolik detta kan ha, förutom att Ellis alldeles uppenbarligen har en god musiksmak (och han har även influerat andra rockartister; Manic Street Preachers döpte en av sina låtar till Patrick Bateman).
Ellis har för övrigt ett något brokigt och ansträngt litterärt renommé. De som tycker om hans böcker tycker verkligen om hans böcker, medan de som inte gör det har refererat till honom som en "moraliskt bankrutt författare" och som "en litterär posör".
Ellis förefaller ändå som rätt mycket av en litterär kameleont och när han nu gör ett återbesök 25 år senare hos sina depraverade protagonister från Noll att förlora, så har de knappast förändats alltför mycket. Utom att de blivit 25 år äldre. Men inte alls så särskilt mycket klokare.
Clay återvänder till Los Angeles från New York. Han är nu en framgångsrik manusförfattare, med uppgift att söka efter skådespelare till sin nya film.
Snart nog kommer han i kontakt igen med sin gamla cirkel av vänner. Om möjligt ännu mera ytligare och utstuderat utflippade än förr. Högst närvarande om än i sin frånvaro: hans förra flickvän Blair, nu gift med den bisexuelle Trent; en framgångsrik manager; Julian, en före detta knarkare; samt Rip, en lika före detta langare.
Clay glider runt mellan fester, möten och affärsluncher. Mycket sällan vare sig helt nykter eller fri från diverse kemiska substanser. Han hamnar i ett förhållande med den extremt vackra skådespelerskan Rain Turner, som är villig att göra vad.som.helst för en större roll i hans kommande film.
Och stämningen propsar på att bli allt mera hotfull och djupt obehaglig och Clays paranoia antar galopperande proportioner. Han tycker att en blå jeep förföljer honom, hotfulla sms-meddelanden skickas till honom från ett dolt nummer och någon verkar ha varit inne i hans lägenhet och flyttat om hans saker.
Och gamla bekanta försvinner spårlöst, för att sedan hittas lemlästade och mördade.
Imperial bedrooms är på under 200 sidor i sidantal men har en så pass klibbig potential att det är mycket svårt att befria sig från den. Dessutom är den lakoniskt väl översatt av David Nessle också.
Bret Easton Ellis kallades efter Noll att förlora för "Räddaren i nöden för MTV-generationen". Nu har ju MTV i stort sett förlorat sin betydelse, men Ellis har kvar sin karisma även om han forfarande är lika litterärt svårbestämbar.
Posör eller betydande författare?
Bäst att själva bedöma.