Återberättelse - inte roman

Full av förväntan öppnade jag Johanna Nilssons nya bok, Jag är Leopardpojkens dotter. Dokumentärroman kallar hon den själv. Ambitionen har varit att skriva en roman utifrån den sanna historien om hennes farföräldrars missonärsgärning i Kongo från 1935 och fram till 1970, hon säger i förordet att det varit hennes uppgift att skildra hur hennes pappa och hans syskon fått stå emellan när Gud kallat. Hon ville visa det som offrades på missionens altare.
Jag förväntar mig en stark historia, inte minst för att jag läst Johanna Nilsson tidigare. Hennes De i utkanten älskade grep tag i mig, lät mig känna smärtan hos dem som inte passade in, och besvikelsen hos huvudpersonen när hennes föräldrar inte kunde acceptera henne som den hon var. Därför trodde jag mycket på Leopardpojkens dotter, jag trodde att jag skulle få följa med till Afrika. Att jag skulle få höra hur det lät, känna hur det luktade, få dela skratt och gråt i byungarnas lekar och bli ledsen tillsammans med missionärsbarnen när de längtade efter mamma och pappa. Och jag hoppades få en skildring inifrån av hur kolonisatörernas Kongo rasade.
Men nej. Jag får veta vad författaren undrar. Jag får veta vad författaren inte vet. Jag får veta vad hon inte tordes fråga. Om och om igen skriver Nilsson "vad tänkte du på , farmor?" eller, "hur kändes det att bli lämnad ensam?", "talade de någonsin med varandra om det svåra?".
De stora frågorna, de som handlar om hur missonären ska ställa sig till självständighetskampen, till medicinmannen, konflikten mellan katoliker och protestanter, är redovisade. De svåra frågorna, hur missionären klyvs mellan kallet till gärningen och kärleken till den egna familjen, hur barnen alltid drar det kortaste strået, redovisas också. Men de gestaltas inte. Inte någon gång får jag som läsare ta del av farfaderns kärlek till Gud, av farmoderns längtan efter sin man, eller barnens sorg. Jag får stå vid sidan av.
Dessutom hakar jag upp mig på redigeringen av boken. Flera gånger passerar eller bor missionärsparet "i" Semendua, men ibland bor de "på" Semendua. Jag bläddrar för att se hur det stod förra gången, irriterar mig för nu vet jag inte om det är en ö eller ett samhälle på fastlandet.
Det hade kunnat bli en fantastisk roman. Allt finns - kärlek, äventyr, hemlängtan, sjukdomar, svek, krig. Men det är inte en roman, inte heller en dokumentärroman. Snarast en återberättelse av vad Johanna Nilsson fått höra och läsa om vad hennes farföräldrar och pappa var med om. Jag kan gott förstå att hon av hänsyn till sina släktingar inte velat borra för djupt, men romanen hade mått bättre av ligga och vänta till dess att det var dags.