Åter till Cold Mountain

Den här filmen slår det verkligen gnistor och doftar det om. Förvisso. Regissören Anthony Minghella, som tidigare har lyckats så bra med att flytta över litterära verk till vita duken (Michael Ondaatjes Den engelska patienten samt Patricia Highsmiths första Ripley-roman), har med både precision och stor känsla gjort något stort och mycket vederhäftigt av Charles Fraziers i sig beundransvärda roman Åter till Cold Mountain. Jag tyckte enormt mycket om Fraziers roman. Och jag tycker väldigt mycket om Minghellas filmversion av den också. John Seales f-u-r-i-ö-s-t vackra foto hjälper mycket till. Alla de h-ä-p-n-a-d-s-v-ä-c-k-a-n-d-e f ina och trovärdiga rollgestaltningarna också. Alltså blir det så att jag både grips, suggereras och i mycket stor omfattning sitter i biosalongens mörker och lever mig med under de drygt två och en halv timmar som Åter till Cold Mountain tar på sig att berätta sin historia. Vid några tillfällen får jag till och med tårar i ögonen. Så känslomässigt äkta och relevant känns absolut den kärlekshistoria som här rekapituleras. Det amerikanska inbördeskriget (1861?1865) var ett av de grymmaste och allra mest förödande krig som har utkämpats i någorlunda modern tid. Kriget mellan de norra och södra delstaterna var oförsonligt: det gick rakt genom familjer, splittrade till och med bröder och bar med sig effekter som har fortsatt att kasta sina slagskuggor till och med in i vår tid. En desertör från sydstatssidan är den tystlåtne och oansenlige snickaren Inman (helt klart det bästa i filmväg som Jude Law någonsin har presterat). Han komer från det dramatiskt vackert belägna bergssamhället Cold Mountain i North Carolina och efter en drabbing för mycket lägger han ifrån sig sitt vapen och anträder gående resan hem till Cold Mountain igen. Närmare bestämt: hem till Ada Monroe. Den kvinna som han bara har träffat vid några få tillfällen. Men som han älskar helt besinninglöst. Men på den besvärliga vägen till Cold Mountain träffar Inman diverse personer, som både hjälper och blir till besvär för honom. Dova ryttare under befäl av den dunkle kapten Teague (Ray Winstone i ännu en av sina fullträffsroller) jagar efter desertörer för att göra processen kort med dem. En äldre kvinna (en helt underbart fåordig Eileen Atkins) ger honom hjälp och sköter om honom i sin ensligt belägna stuga. Och så träffar han den fallne predikant som spelas av Philip Seymour Hoffman. Och den som kan komma på en enda dålig roll som den mannen har gjort kan ju hojta till. Det här är då definitivt inte en av dem. Hemma i Cold Mountain finns prästdottern Ada Monroe (Nicole Kidman markerar i och med denna roll sin kyligt avmätta men dock definitiva mästerskapsstatus) kvar. Hon väntar oroligt på sin Inman. Men hade hon inte fått hjälp av den robusta Ruby (Renée Zellweger ? som bara imponerar allt mera och som har Oscarsnominerat för bästa kvinnliga biroll för den här rollen) för att klara sysslorna på gården, så hade hon nog knappast överlevt. Denna Ruby är ett under. När hennes fiolspelande pappa (Brendan Gleeson äger filmduken i varje sekund som han förekommer på den) oväntat kommer tillbaka rids hon av motstridiga känslor, som dock till sist kantrar över till hans fördel. Och Ruby är även för övrigt ett sällsamt kraftfullt epicenter i filmen, som troligen inte hade klarat sig utan denna. Zellwegers bästa roll, intill den i Chicago? Åter till Cold Mountain är en berättarmässigt ganska traditionell film, som balanserar berättelsens sentimentalitet på ett skickligt sätt och erbjuder spänning, kärlek, humor och dramatik proportionerade i en direkt tilltalande inramning. Jag imponeras vederbörligen och storligen. Uppmaningen att gå och se Åter till Cold Mountain kan alltså betraktas som en order. Följ den.