Hur ser det ut i konstnärens verkstad, är golvet prickigt av färgstänk, står det ett naket fruntimmer med liljevit hud mittemot den halvfärdiga krokiteckningen? Och vad är egentligen konstutövarna för ett slags människor? Används basker? Svarar de på tilltal?
För att allmänheten ska få svar på dessa frågor och på köpet erbjudas en möjlighet att ta del av klibbigt aktuell konst brukar föreningen Konstnärer i Norrbotten, KiN, arrangera en dag då länets konstnärer ställer upp ateljédörrarna på vid gavel. Konstrundan innefattar konstnärer från Öjebyn i söder till Karesuando i norr, och i Luleå anordnas bussturer.
En koncentration av konstnärer finner vi på Sandnäset. Där bor Jette Andersson i en röd kåk och tvärsöver åkern i en vit kåk bor Jatte Eriksson. Hos dem kommer sammanlagt tio konstnärer att ställa ut sin konst och träffa publiken i helgen. I en vrå i en gammal uthuslänga står en rad med oljedunkar på golvet och ovanför dem på en vägg av omålade brädor hänger tolv inramade fotografier föreställande sotiga bilvrak. Smält lack, förvriden plåt, en hängande remsa av polisens blåvita avspärrningsband. Det är bilarna som brann på Porsön för en tid sedan. Fotografen Erik Holmstedt ser den svartbrända och demolerade bilen som en symbol för skillnaden mellan att ha och inte ha.
- Det är inte en bild av Porsön utan ett tecken i tiden, ett globalt fenomen får man väl säga. Det är sådant som sker när det är stora klasskillnader, säger han.
Inget vanligt galleri
Det är fjärde gången som han medverkar i KiN:s evenemang. Det han framför allt uppskattar är att få ställa ut i en miljö som inte är ett vanligt galleri. En gång hängde han upp sina fotografier i en trädkoja inne i tallskogen. Det var bilder från barndomen så den lilla utställningslokalen blev en del av upplevelsen.
- Det ger ett nytt sätt att tänka, nya sammanhang för bilderna, säger han.
I rummet intill håller Sara Edström på att montera en liten skulptur av lera på ett podium. Hon har modellerat tre av sina vänner och dessutom avmålat dem: de stora porträttmålningarna står som skärmar omkring podiet och korresponderar med figurinerna.
- Det är vänner som jag inte får vara med, vänner som flyttat långt bort eller som jag inte hinner träffa, säger hon.
Avspänd stämning
För Sara Edström är Konstrundan framför allt ett tillfälle att få experimentera i en lekfull miljö och hon tror att också publiken har behållning av den avspända stämningen.
Jette Andersson har öppnat dörrarna till sin konstateljé men har dessutom skapat ett stycke så kallad land art: det består av arbetshandskar som hon fyllt med gips och satt ut i potatislandet så att de ser ut att växa ur jorden.
- Jag har bott här i många herrans år, och jag hittade en påse med nötta handskar som jag tyckte hörde till platsen, säger hon och förklarar att hon jobbat med händer tidigare och att de växande handskarna kan ses som en del i detta.
Första gången som hon var med i Konstrundan var hon ensam och det tyckte hon inte var något vidare.
- Det var dötrist, jag bara satt där, kände det som att jag själv var utställd, säger hon.
Sedan dess har hon av tradition bjudit in andra konstnärer att ställa ut hemma hos henne. I lingonskogen finns ruiner av tidigare års expositioner. Bland annat en björk som hon karvat ett hjärta i, numera svartnat. På en annan björk har Anja Persson nedtecknat ett sorgebrev till sin döde make. Texten löper runt stammen, varv efter varv.
- Det blev alldeles kalt här runt björken, minns Jette Andersson. Folk hade gått runt och runt och läst.