Åsa Larsson på blodigt allvar

Sedan planterade Kerstin Wixe ett inslaget paket på scenen. Alfred Hitchcocks berömda mening att om man planterar en pistol i första kapitlet, så måste den användas innan det sista, vilket skulle bevisas innan publiken gick hem.Åsa Larsson började med att läsa ur öppningskapitlet till sin senaste, fjärde deckare, Till dess din vrede upphör. Det är en stark och otäck öppning som på ett suggestivt språk berättar om mordet på två ungdomar, Wilma och Simon, som vinterdyker efter ett flygplansvrak i Vittangijärvi. När Wilma dör drunkningsdöden är det Wilma själv som beskriver händelseförloppet, ett elegant berättartekniskt knep som griper tag om lyssnaren och läsaren.Hur arbetet med romanen startade?- För mig började det med en bild av ett flygplan i en sjö, det blev en av pusselbitarna, sade Åsa Larsson. En annan var en sann berättelse om två pojkar som gått vilse i skogarna runt Svappavaara i början av 1940-talet. Bilder, tidningsnotiser, fragment av olika slag, allt tillhör den kreativa processen, menade Åsa Larsson. Åsa Larsson har fått mycket beröm för sina fullödiga personskildringar. Hennes deckare är trovärdiga in i minsta dialog.- Det ligger en stor utmaning i att skildra mina personer på ett levande sätt. Det gäller att se människan bakom händelserna. Bakom allt som sker finns en historiaOm hemlängtan:Att skriva om Kiruna botar en del av min hemlängtan när jag sitter nere i Mariefred, men det är också väldigt skönt att komma hem. Varje gång jag kommer till Kiruna åker jag upp på Luossavara och tittar ner på stan och känner att det här är min stad!Om att hennes första deckare blev film:- Lite overkligt, men ändå kul. Jag har berättat min historia, sedan kommer andra människor och gör film av det - det är en helt annan historia. När jag såg Solstorm tänkte jag mest på att det var så vackert runt Kiruna.Till sist, det inslagna paketet innehöll ett par gamla träskidor - och kopplingen visade sig innehålla det faktum att Åsa Larssons farfar var den berömde skidåkaren Kiruna-Lasse.- Han dog när jag var 15 år. När jag var ung sprang jag med flocken, hade inte tid att prata med farfar. Det är först senare man upptäcker hur viktigt det hade varit att få lyssna på hans berättelse.Om framtiden:- Ytterligare två deckare med Rebeccca Martinsson. Sedan, vem vet? Kanske blir en av mina novellfigurer, kronolänsman Björnfot, i Kiruna kring 1900, romanfigur så småningom.