Arto Paasilinna är det levande beviset för den fantastiska berättelsens eviga existensberättigande. Detta ljugande som är så mycket mer trovärdigt än sanningen, dokumentären, historieskrivningen eller vad ni vill. Hans produktivitet är jämn och översättningarna börjar hålla samma takt, även om de arbetar sig nedåt i tiden. Höstens utgåva Milda makter kom redan 1989 och har alltså fått ett historiskt perspektiv infogat. Där lever ännu den gamla världen, där finns ett Sovjet som tågar ut ur Afghanistan och en Pinochet som förbereder ännu ett lögnaktigt val i ett Chile han aldrig kan plåga nog ofta.<br>Sen finns det finnar också och en av dem utses till vikarierande Gud. Den ordinarie allsmäktige är nämligen trött, utsjasad och sådär fumlig som utbrända människor blir. Skickar flamingoflockar till Sibirien i ren distraktion. Allvetande som han är förstår han att friår är socialt och personligt nödvändigt, innan han går in i väggen på allvar. Ersättare kräves, sjusärdeles troende och pålitlig bör han vara, förresten kan han vara en hon också. Påven kommer inte på fråga, knappast någon präst heller, tron räknas inte i yttre meriter. Till sist blir en finsk kranmaskinist av särdeles rekorderligt slag utvald. I en gallring av bönesökande som sätter de himmelska härskarorna på yttersta och rättvisande prov.<br>Gud och människa möts alltså i den slänggunga som Paasilinnas berättande sätter igång. Världen över färdas Ryynänen i stora och små ärenden. Människornas böner färdas upp till änglarnas skara och sannerligen, sannerligen, de bönerna är många och krävande. Från vardagslivets prövningar till världspolitikens grymheter. Det finns examenstentor, naturkatastrofer, otrohet och vanliga pengabekymmer. Förutom inbördeskrig, miljöhot och etniska massakrer förstås.<br>Skapelsens under förblir ett under i Paasilinnas storögda betraktande av världen. Lidandet är överallt och kräver hårda dagsverken av en vikarie som ofta stupar i säng av utmattning efter sina dagsverken. Barn lider, vuxna lider, djuren lider. Ändå är skapelsen skön och fantastisk, bara detta att Gud en gång skapat något så behagligt som kvinnor! Det finns något att försvara och kämpa för på jordklotet, det är som med samhällsbygget. Man får inte ge sig, inte slappna av. Den största dagen är inte alls den av törst, det är den av långt och strävsamt arbete. Gud är lutheran och Gud bygger oförtröttligt.<br>Som god finne beslutar Ryynänen att himlen och dess administrativa apparat ska flyttas till Finland. Den gigantiska och vackra träkyrkan i Kerimäki som ändå står ogudaktigt tom om vintrarna, blir lämplig. Den är kristenhetens största träkyrka och som gjord för praktiskt himmelsarbete. Annars är Finland inte rosat av den högste, ytterst få finnar blir exempelvis änglar, någon enstaka lekmannapredikant och en och annan kulturskribent får nåden. Ett egensinnigt folk.<br>Milda makter är en av de solida Paasilinna-böckerna. Berättelsens inre logik är klockren, allmänbildningen som vanligt omfattande och berättarraseriet tämligen tyglat och ordnat. Rolig, och ytterst sorgligt förstås och tillslut undrar man vem som blivit vems avbild? Är Gud människa eller människan Gud? Har vi dödliga fler eller färre alternativ än han som är odödlig? Paasilinna är ingen slät underhållningsförfattare, han är en allvarlig, finsk lutheran som vet hur länge ett gott skratt måste avbetalas i svett och möda.<br><br>