Arkitektur för människan

örkblått hav med vita gäss på kammarna, luftgropar som ingen från cockpit förvarnade om och fartygskatastrofen med Estonia i färskt minne fick inflygningen till Island att bli en mardröm. Upplevelsen av den erkände Alvar Aaltos fyrkantiga byggnad där på den karga slätten var betydligt lugnare. Men mer märklig, Nordens hus i Reykjavik såg så oansenligt ut, skulle det här vara något? Väl inne var huset ljust, behagligt. Jag minns särskilt det samnordiska biblioteket.Några år senare, i Rovaniemi: Någon berättar att stadsplanen är Alvar Aaltos, att den skulle utgå från ett renhorn. Befinner man sig på marken är det himla svårt att se konstaterar man sådär som besökare gör. Lättare var det då att uppleva stadens centrum som en miljö av samma arkitekt som på Island. Fyrkantigt, utan särskilt många extra krusiduller, lite slutet nästan och så, ljuset när man kommer in; det solfjäderformade rummet och den nedsänkta avdelningen i biblioteket, stoltheten bland stadens representanter över att kunna ta emot vårt internationella sällskap i en byggnad med status.Rovaniemi ligger också på upphovsmannens hemmaplan, i Finland. Alvar Aalto föds medan landet fortfarande var en del av det ryska storfurstendömet, 1898. 1921 är han är färdig med sin utbildning och kom att betyda mycket för hur det moderna Finland sedan byggs. Först som klassicistisk arkitekt, därefter ligger tyngden på det funktionalistiska. För honom var ljuset viktigt, man ska gärna kunna se genom stora delar av husen. En medarbetare från 1960-talet, Matti Porkka, som var med när byggnaderna i Rovaniemi växte fram säger:-Det centrala temat för honom har varit människan.Aalto ritade därför inte sina hus som andra, efter skalan som Porkka kallar det, utan såg det som arkitekturens viktigaste uppgift att hitta sin skala utifrån människan den finns för och naturen den finns i. Den rimliga konsekvensen är då att man av själva stadsmiljön kan utläsa något om människorna som planerat och byggt den.-Det enda rätta är att bygga naturligt, allt som är onödigt blir fult efter en tid! återger Porkka en annan av Aaltos deviser.Efter det som vi här i landet kallar det andra världskriget, bidrog Alvar Aalto inte bara med offentliga byggnader och stadscentrum utan också bostäder och fabriker. Finlandiahuset i Helsingfors är ett, arbetet i Rovaniemi med biblioteket som stod klart 1968 ett annat. Han formgav dessutom möbler och andra ting för interiörer och hem.I Sverige är Aalto däremot klent representerad. I Avesta finns det blå huset som ursprungligen omfattade ett förslag för ett helt kvarter, och i Uppsala nationshuset för Västmanland-Dalarna. Däremot ritade han flera hus till exempel det vinnande förslaget för stadshuset i Kiruna, men som aldrig kom att uppföras. Under en period om elva år producerades även det världskända företaget Artek, där Aino Aalto var VD, möbler i en nybyggd fabrik i Hedemora. 1957 blev kreditförlusterna dock alltför stora och det svenska Artek lades ner. Mer bekant för den svenska publiken är kanske då de vågiga vaser som Alvar Aalto formgav för Iittala. En form man för övrigt finner tidigt i hans formspråk. Föreläsningssalen i Viborgs bibliotek, Alvar Aaltos fjärde offentliga byggnad och första bibliotek färdigbyggt 1935, har redan samma böljande linjer. Och "fanns" är verkligen relevant att använda då salen just nu restaureras inifrån och ut. Bilder som arkitekten Maija Kairamo lägger fram på stor duk visar ett närmast naket rum. Taket med sina vågor av trälameller, sammanfogade för att uppnå bästa akustik för åhörarna när de på scenen rör sig, är nerplockat. Men målet är att det ska upp igen när balkarna ytbehandlats.-På 1930-talet trodde man att betong var ett beständigt material, säger Maija Kairamo. I dag vet vi att det ruttnar, att armeringsjärnen rostar när betong som inte lagas lämnar hål efter sig.Viborgs bibliotek, som bland arkitekter, anses vara den första modernistiska byggnaden i Europa har först legat i Finland, sedan i den Sovjetiska republiken och numera i Ryssland. Efter 1944 stod byggnaden tom, lämnad utan tillsyn och vattenskadades. Under 1950-talet gjordes renoveringar utan stöd av ursprungsritningarna, material har bytts ut och ändringar har gjorts ibland bara på grund av att Ryssland haft andra standardmått. Till exempel så fick föreläsningssalen högre element och fönstren förminskades.Ett nytt renoveringsarbete sattes igång under 1980-talet och pågår ännu. Till 70-årsjubileet 2005 hade man färdigställt entrén till barnbiblioteket. Viborgs bibliotek byggdes intressant nog redan från början med en separat barnavdelning, med särskild planering och egen utgång direkt till en lekpark. För att återställa huset i ursprungligt skick, målet är att hela biblioteket ska användas igen, pågår en internationell insamling. I Ryssland har huset bedömts som skyddsvärt, men Maija Kairamo, som också är aktiv i den finska räddningskommitéen, säger lite surt att Moskva inte bryr sig. Det gör däremot Viborgsborna. För dem är huset viktigt. Helst skulle man vilja renovera allt på en gång, men pengar saknas. Därav insamlingen. Vem som helst kan bidra med en euro, berättas på Aaltostiftelsens hemsida.Den som vill bekanta sig mer med Aaltos arbeten, arkitektur är påtagligt aktuellt när byggkranarna växer upp över allt, kan med lätthet ta bilen till Rovaniemi, eller fram till september besöka den utställning om biblioteket i Viborg som finns på Haparanda stadsbibliotek. Lite kuriöst känns det faktiskt att själva utställningshallen till alldeles nyligen var en lokal butiks styckrum!