Han var en betydligt äldre världsberömd grekisk kompositör, nyligen utsläppt ur överstarnas fängelse. Brinnande idealist och förespråkare för frihet i Grekland, dirigent och (framför allt!) - en grekisk man. Full av passion och mänskligt bubblande frenesi.
1972, två år efter deras första möte, följde Arja Saijonmaa med Mikis Theodorakis på en omfattande världsturné.
1977 släppte hon albumet Det är tid att sjunga sånger, som slutgiltigt placerade henne själv + Theodorakis i svenskarnas hjärtan. Lars Forssells översättning av den mäktiga Stranden, samt - senare - Bo Setterlinds försvenskning av Sång om frihet och Pi Linds dito av Brevet skördade monumentala framgångar.
Mikis Theodorakis kom att förändra den unga Arja Saijonmaas livsfilosofi och karriär. De har fortfarande, efter alla år, kontakt; Theodorakis är numera drygt 85 år och inte helt vital, men dock mentalt obruten.
Hans aktivt tjuriga motstånd mot den då härskande grekiska militärjuntan förorsakade honom både fängelsestraff och tortyr.
Efter alla år har nu Arja Saijonmaa skrivit en 444 sidor omfattande bok om den tiden, henne själv och Mikis Theodorakis. En sorts självbiografi. Och en sorts biografi. Främst koncentreras intresset mot året 1972 och det är en lättläst, i stora stycken roande och mycket personlig skildring av allt det omtumlande som inträffade för henne (och som hon varken har kunnat glömma eller på ett helhjärtat sätt bearbeta, förrän nu. Det tog sex år att skriva boken).
Därför är det också trist och endimensionellt att bokens språk har (möjligen oavsiktligt?) i långa stycken stora likheter med de banala boudoir-stämningar, som brukar förknippas med triviala veckotidningsföljetänger.
Och många har säkert undrat över om den intensiva intimiteten och det nära samarbetet mellan Theodorakis och Saijonmaa också resulterade i en faktisk kärleks- eller sexuell relation?
Hon besvarar den undringen med ett fermt nej. Theodorakis gjorde visserligen, som en sann grekisk man, tämligen tidigt i deras bekantskap ett fumligt förförelseförsök. Men avvisades av en närmast förfärad Saijonmaa. Därefter upprepades aldrig försöket och relationen återgick stillsamt till det normala.
Man kan också gott säga att föreliggande bok handlar om att våga finna sin egen väg i livet samt att finna modet att leva ut sina drömmar.
Efter samarbetet med Theodorakis vandrade Saijonmaa vidare och engagerade sig bland annat i kampen mot militärjuntan och förtrycket i diktaturens Chile, där hennes tolkningar av Victor Jaras och Violetta Parras sånger vann stor uppmärksamhet.
Och hennes medverkan i Melodifestivalen, där Högt över havet kom tvåa 1987, erinras ju besvärsfritt av väldigt många. Samt hennes missionerande om saunans livsnödvändighet och hennes medverkan i Stjärnorna på slottet.
Det kan alltså bli fråga om flera minnesböcker än denna, som (trots allt) främst handlar om Arja Saijonmaas djupa kärlek till den man som hon kallar för "min viktigaste konstnärliga mentor".
Med boken följer även en cd-skiva med i sammanhanget väldigt välkända melodier.