Vår tid visar sina alternativ när vi förhåller oss till terrorismen. Trots en bedövande enighet från höger till vänster om terrorismens skadlighet finns inget gemensamt i steg två: hur löser man det politiska problemet? Den politiska terrorn blir katalysatorn som framkallar samhällets makt och vanmakt, övervakningssystem, drönarbomber, djurisk rädsla för det mesta. Någon enstaka gång också demokratiskt samtal och klokhet.
Jag tror Geir Lippestads bok Det vi kan stå för tillhör de egendomligt hoppfulla följderna av terror. Som bekant var Lippestad Breiviks försvarare, en uppgift han utförde med viss briljans och i ett stort medvetande om förhållandet mellan rättstat och demokrati.
Breivik var ju en beräknande massmördare med politisk agenda, alltså en terrorist. Visserligen utan rörelse, men som kultfigur för avgrunden är han nu etablerad, åtminstone för en tid. Och Lippestad hade att sköta försvaret åt detta kreatur, hur gör man då?
Lippestads bok är klar, lugn och personlig utan att blanda ihop roller och uppgifter. Han berättar utförligt om sig själv, sina grunder för att träda in i juridiken, bland vännerna fanns en viss spännvidd, ungefär lika många förelade sig över grupperna kriminella och medelklass. Dottern Rebekka skriver han länge om, hon är handikappad och kräver väldiga uppoffringar och rent existentiella ställningstaganden (respiratorvård eller döden).
Han är ofta existentiell, med så många döda och med ett så ohyggligt uppdrag framstår det som oundvikligt, men också som djupt humanistiskt. Att förklara Breivik sjuk, som var huvudlinjen i försvaret till att börja med, byts till ett mer politiskt spår senare, Breivik var tillräknelig, utan förmildrande omständigheter. Någon upprepning av den för alla förnedrande behandlingen av Hamsun efter andra världskriget blev det inte. Som bekant förklarades han psykiskt otillräknelig, varpå den norska nationaläran och nationalskalden räddades samtidigt. Och undgick den pinsamma följdfrågan varför nazism så lätt kunde trivas i Hamsuns nationellt präglade tankevärld.
Kungsådran i Lippestads bok är ju den att bara öppenhet, diskussion och argument biter på den demonisering av människa och samhälle som Breivik öppnade för. Det ständiga samtalet, det aldrig sinande förnuftet, ljus mot mörker, vishet mot missuppfattningar. Varken Guantanamo, psykiatrisk tvångsvård eller giftinjektioner. Utan just detta – det övervägda argumentet.