"Årets bästa konsert"

Jodå. visst levererade han som han skulle, den musik-hjälte som heter Chip Taylor och som Kurirens läsare med denna text inräknad har mött tre dagar i sträck nu. Skrämmande nog var det dock bara under hundra personer som kommit för att lyssna på honom, hans eminenta band och den minst sagt kompetente gästartisten Simon Lynge. Många skyllde på för dålig annonsering och visst: Kulturens hus starkaste gren är inte den egna marknadsföringen. Men både vi och konkurrenttidningen hade minst sagt frikostiga förhandsreportage, så nog var det frågan om försämrad synförmåga för att missa dem. Det här var nämligen, som jag ser, hör och upplevde det, definitivt årets bästa och mest hedersamt sympatiska konsert. Konkurrenslöst. Alla Kategorier. Tvärs igenom och rakt över. Tillsammans med sin gitarr-gunslinger sedan 35 år tillbaka, den alldeles ojämförlige och gnistrande John Platania, samt trummisen Tony Leone och de bägge orubbliga Willy Clay-grabbarna Örjan Mäki, pedal steel, samt Björn Pettersson, bas, spelade Chip Taylor i omkring två och en halv timme. Till den trogna skarans jubel, ska det också sägas (endast egen begravning kan godkännas som en orsak för att missa detta). Det var en väldigt speciell kväll; där Chip Taylor fick varje enskild person i publiken att besvärsfritt känna sig starkt omfamnad och mycket välkomnad. Han berättade utsirade och märgfullt generösa historier; sjöng en stund, stoppade sedan upp, berättade ännu mera, sjöng vidare. Utsökt. Han hypnotiserade faktiskt publiken genom sina historier; om när han ordnade en fest hemma i villan
i Yonkers, New York, i tonåren när inte föräldrarna var hemma; det stod stora Cadillacs parkerade runt hela kvarteret och någon maffia-typ sjöng opera-arior på bakgården ("fan i helvete att jag inte var med!", svor Chips pappa spontant vid hemkomsten); om när han blev hembjuden till Frank Sinatra i New York ("jag var nervös av respekt, så att jag skakade") och mycket mera. Han gjorde mig personligen rätt delaktig i spelningen genom att uppfylla mina önskemål om favorit-låtar från intervjun tidigare på dagen och genom att flera gånger artigt referera till mig från scenen (jag blev svårt hedrad). - Jag har inte sjungit den här på minst 15 år, så förlåt mig om inte alla orden blir rätt, sa han och gav sig in i, en trots allt, helt godtagbar version av The Coalfields of Chicshinny samt följde upp med Clean Your Own Tables, Charcoal sky, en fin låt vid namn Norrtälje Prison, gamla vackra Angel of the Morning, Big River och en hel drös med flera angelägna berättarlåtar också. Var det här bra eller var det BRA? Tja, för mig och tror jag åtskilliga flera, var det bara BÄST. - Vi ses igen nästa år, sa Chip Taylor till mig efter spelningen. Jag tar det helt enkelt som ett löfte.

"Årets bästa konsert"

"Årets bästa konsert!" Det betyget levererar Norrbottens-Kurirens musikrecensent Rofl Nilsén efter att ha lyssnat till Chip Taylor på Kulturens hus häromkvällen.