Arenarocken har fått ge vika

Det finns bara en Ulf Lundell. Förändrar sig aldrig. Rasslar i micken och kompromissar inte med gitarrpåläggen. Omaha är förstås inget undantag. Lundells låtar måste levas, det går inte att slå på skivan i bakgrunden, låta den strömma genom hörlurar eller lyssna via datorn. Dunka in skivan i bilstereon och dra! Eller kuta broarna runt. Det blir parodiskt ibland, som i texten till Spike. "Den hunden gjorde mig alltid glad", ja, det är så mycket Lundell att jag inte kan annat än le åt mannen som härjat på i rock-Sverige i över 30 år. Omaha är lugnare, inte lika arenarockig som tidigare album. Raderna är som vanligt kortromaner i stackato. Ibland osammanhängande men alltid allmängiltigt. Pissväderspolska är kärv och domedagsprofetisk och välförankrad i novemberdagar som de här då snön aldrig tycks lägga sig. Bäst är sparsmakade men dundrande Din tid är ute.

Arenarocken har fått ge vika

"Omaha är lugnare, inte lika arenarockig som tidigare album", skriver Norrbottens-kurirens Nina Svanberg om Ulf Lundells nya och ger den tre kurirhästar i betyg.