Att ett av de förnämsta musikaliska besöken i Luleås historia drar så lite folk att hela tillställningen flyttas till barscenen från Lilla salen, och att barpersonalen bestämmer sig för att stänga och gå hem mitt i spelningen kan förstås ses som ett sorgligt misslyckande, åtminstone ekonomiskt och logistiskt. Och man skulle kunna kalla det kulturskymning, om man ville slänga sig med negationer. Tur då, att jag inte gör det.
Patrik Backlund, uppvärmaren, börjar spela tre minuter innan dörrarna enligt arrangören ska öppna. Det är knäpptyst i lokalen när han ensam med sin halvakustiska gitarr varvar låtar från mästerliga debuten Patrik Backlund is an arsonist med nytt och superstarkt material.
Backlund är en genial bokning som förband till dessa grånade finnar.
Han delar med dem en slags oförställdhet och något som låter som skog, ett melodispråk långt ifrån metropolerna. Ett bra mycket mindre inställsamt språk. Och det hela är underbart. Det som alltså kunnat bli pinsamt blir i stället intimt och personligt. Såväl Backlund som Pistepirkko spelar en slags nord-nordisk variant av amerikansk roots-musik, och finge jag hitta på ett ord som sammanfattar det så skulle jag i sådana fall kalla det Arcticana.
22 Pistepirkko har spelat sin rock sedan tidigt åttiotal och har ingen låtordning förberedd, i stället divideras det kort mellan låtarna, eller så inleder någon en låt och de andra fyller blicksnabbt i, på det där sättet man bara kan göra om man spelat tillsammans i 30 år.
Det är svårbeskrivet, det som händer på scenen. Mellansnacken, hur de rör sig, hur enorma de är på att spela kan jag inte formulera utan att hemfalla till exotism och Kaurismäki-paralleller. Så jag låter bli.
Ibland kör de en slags surfrock, om man kan föreställa sig att surfa på grantoppar snarare än salta vågor.
De låter som Bo Diddleys och Neil Youngs hemliga kärleksbarn. Och som Sonic Youth. Fast man kan lika gärna strunta i sådana liknelser, 22 Pistepirkko är märkvärdiga nog på egen hand. Efter en timmes underbart improviserat set uppmanas vi att önska låtar. Jag ropar blygt efter Oh, my head och den kommer efter en stund, i en mörk suggestiv version.
Sedan är det plötsligt över och trion lämnar scenen. Men det blir självklart extranummer. Först gör sångaren och gitarristen P-K Keränen en hudlös version av Rodeo heart helt själv och sedan vankar de andra långsamt upp på scenen igen. Efter en viss överläggning med publiken enas vi om att de ska spela "one wild and one mellow song".
Någon önskar Frankenstein och den manglas ut i en förnämlig version för att sedan sömlöst övergå i en suggestiv Sad lake city.
Stackars alla er Luleåbor som var tvungna att vara någonstans och göra något annat. Det kan omöjligt ha varit lika viktigt.