Den tanken leker den isländska dramatikern Thórdís Elva Thorvaldsdóttir med i sin senaste pjäs Fyrirgefðu ehf. (Förlåtelse AB) som under våren spelas på en av Reykjaviks fria scener.
När Thórdís Elva Thorvaldsdóttir skulle rita sin flagga som barn i småskolan blev det inte en, utan tre. En isländsk, en svensk och en amerikansk. Som liten följde hon med föräldrarna på arbete i Sverige och i USA. Efter gymnasiet reste hon västerut för att studera teater.
Tillbaka på Island var hon länge en av de yngsta dramatikerna och fick sitt genombrott redan som 24-åring med en pjästriologi som på olika sätt behandlade ämnen som besatthet, bland annat med utgångspunkt i ätstörningar och psykisk sjukdom.
Därmed var bollen i rullning och Thórdís Elva Thorvaldsdóttir skrev pjäser för radioteatern, verkade som kolumnist på det engelskspråkiga nöjesmagasinet Grapevine och arbetade senare också som reporter på det statliga radio- och tv-bolaget RUW.
Säkringarna brann
Men dessförinnan skrev hon en bok om sexuellt våld mot kvinnor, triggad av en omdiskuterad dom i ett våldtäktsmål.
– Jag är en social aktivist i själ och hjärta och när jag läste om den där domen i tidningen brann alla mina säkringar. Jag började genast skriva en debattartikel, men när jag kommit upp i nitton sidor utan att känna mig ens halvvägs insåg jag att detta måste bli en bok, säger Thórdís Elva Thorvaldsdóttir, som systematiskt gått igenom samtliga våldtäktsdomar på Island under de senaste åren.
Slutsatsen blev dyster. Samtidigt som antalet anmälda sexbrott ökar på Island, uteblir de fällande domarna. Bara tre av tio anmälda våldtäkter leder till åtal, knappt hälften av dessa till fällande domar.
Jämställdhet och sexuellt våld
Boken, Á Mannamáli (I folkmun), kom att bli den mest prisade krisåret 2009 och gav Thórdís Elva Thorvaldsdóttir en annan roll än den hon tidigare haft i den isländska offentligheten. Förutom att hon är ordförande i den isländska kvinnojouren ägnar hon mycket tid åt debatter och panelsamtal i frågor som rör jämställdhet och kvinnor- och barns rättigheter och hon tar strid för att också få med männen i diskussionerna. Bland annat organiserade hon en kampanj tillsammans med gratistidningen Fréttabladid där hon lät 31 män i åldrarna 16 till 83 dagligen skriva en kolumn kring dessa frågor.
– Responsen var helt otrolig och på webben klickades dessa artiklar 215.000 gånger, vilket betyder att alla som kan läsa på Island gick in och läste åtminstone en gång.
Bok om försoning
Det var under arbetet med Á Mannamáli som Thórdís Elva Thorvaldsdóttir också kom i kontakt med frågor om försoning, något som inte bara resulterade i pjäsen utan också snart i en bok.
– Ämnet var högaktuellt under de första åren efter finanskraschen där många krävde en ursäkt av dem som orsakat krisen. Det skapade naturligtvis mycket bitterhet när många förlorade allt medan de som var skyldiga bara kunde fortsätta leva med sina lyxvillor och lyxjakter. Jag ville titta närmare på det där, se om vi verkligen är en förlåtande nation eller om vi inte är så långt ifrån vikingarna som vi tror.
Liten konstnärslön
Med små ekonomiska resurser har hon och de fyra skådespelarna, alla välkända och med en av den isländska teaterns grand old lady Ragnheidur Steindórsdóttir i en av rollerna, tillsammans arbetat fram manuset utifrån intervjuer om förlåtelse.
Före krisen fanns det en dramatikerfond sponsrad av en bank där man kunde söka pengar till pjäsförfattandet. Den källan har sinat av förklarliga skäl och för sitt arbete med den aktuella pjäsen har Thórdís Elva Thorvaldsdóttir och skådespelarna fått fyra veckor betalt för sitt arbete från det isländska systemet med konstnärslöner.
– Det gäller att ha många ben att stå på om man ska arbeta med teater på Island, konstaterar Thórdís Elva Thorvaldsdóttir medan vi tar en titt på de offentligt redovisade konstnärslönerna.
Känslig fråga
Bara till författarlönen har 157 sökt, medan 20 fått lön i varierande utsträckning. Ingen av dem är dramatiker.
– Det här är en mycket känslig fråga. Självklart är det bra att vi har dessa möjligheter, men när det gäller författare är det alltid desamma som får lön. Jag känner människor som sökt 20 år i rad utan att ha fått en krona, medan jag också känner författare som får lön varje år. Där finns ingen variation och det tycker jag är synd.
Även om Thórdís Elva Thorvaldsdóttir ser en mer polariserad samhällsdebatt i spåren av krisen säger hon att ett litet land som Island inte har råd med särskilt mycket hat.
– Det finns så få av oss. Om du ska hata en homosexuell så hatar du Brynhildurs son som spelar i samma hockeylag som din son. Här är så personligt, det går inte att distansera sig. Dessutom har alla behövts här, kvinnor, män, barn, vilket förklarar en del av toleransen.
Isländskt släktskap
En annan förklaring är en app och en webbplats som många islänningar numera har egna inloggningsuppgifter till: islendingabok.is.
Inloggad på sidan ber mig Thórdís Elva Thorvaldsdóttir mig om namn på några av dem jag mött under mitt besök på Island. På bara några sekunder får vi fram släktskap som går tillbaka ända till 1600-talet.
– Det här brukar chocka utlänningar, men vi har faktiskt en bok för alla islänningar. Det spelar ingen roll var i världen du bor, men är du islänning finns du här. Vår egen bok har större effekt på samhället ön vi tror eftersom den talar om att vi alla är släkt på längre eller närmare avstånd, säger Thórdis Elva Thorvaldsdóttir.