Är egendom egentligen stöld?

Ägande, docerar uppslagsverket, avser den yttersta kontrollen över en materiell eller immateriell resurs. Precisa ord. Vilka jag tydligt utsäger för min ägande katt innan han försvinner ut i natten med hormonglänsande ögon. Yttersta kontroll! Jag ropar och äganderätten ekar mot skogens egendomslösa mörker. Katten ler.Ägandet, säger skivbolagsjätten och blåser åtal mot tonåringen som laddar melodier, jag har den yttersta kontrollen! Som om tonåringen brydde sig.
I marxismen, som nu åter har intresse, är ägandet relativiserat, en historisk
företeelse som en gång inte existerade alls. Den arkaiska urkommunismens egendomsgemenskap, alla jagade och samlade och delade därefter på allt. Sveriges väldiga skogar privatiserades först under 1800-talet och fortfarande finns allmänningar. David Hume förstod att samhällen med obegränsade resurser inte behöver äganderätt. Den välsignade allemansrätten - vems är där ägandet? Ägande och frihet
Självklart är ägandet historiskt, men i dag helighålls det. Villan kostar tre miljoner, banken lånar allt - så vem äger då villan? Historien ler ironiskt överlägset, ju heligare desto mer paradoxalt. I samtidens norm har länge en ideologisk rockad gällt: man säger frihet, och menar ägande. Detta särskilt om det ägande som transformerats från allmänt till privat. Rosseau: "Den första människa som inhägnade ett stycke mark, kallade det för sitt och hittade en annan människa dum nog att tro honom, han uppfann den privata egendomen och all olycka och misär i världen". Vilket är mer
polemik än filosofi. Egendomsgemenskap är dock en grundregel för alla
utopiska tänkare. Tyvärr ofta kopplad till en hjärndödande kontrollstat. Som vore tvång enda utvägen ur ägandets gissel. När det räcker med det enkla och glädjande; att avstå.