Ibland är det dags för svärtan, för sorgen. 500 avskedas rakt av, framtidshoppet far in i oktobermörkret och jag fick del av båda samtidigt.
I lördags satt vi vid middagsbordet och jag gjorde mig lite bred för gästerna och förutsåg Northlands konkurs. Inte så svårt eftersom jag några dar innan läst om järnmalmspriserna. Det finns ju tidningar även i Södra Norrland och ser man att gruvor i Kina och Australien klappar igen får man ingen geniförklaring för sin slutsats.
Kapitalismen är ingenting man ska tro på, den är någonting som ska bemästras, ungefär som en vildhäst eller en övertrimmad Formel-1 bil. Man tror inte på någon som gasar på i kurvorna när farten redan är för hög och efteråt påstår att det var helt normalt och ber att får köra upp ur diket igen med foten på gaspedalen.
Vår tid älskar att tala om hållbar utveckling eftersom vi oavbrutet sysslar med motsatsen. Jag säger då, som på rutin, att det där med kapitalismens återkommande kriser gör hållbar utveckling till rena hånet. Vart sjunde år har ett område av ekonomin blåsts upp till den berömda ballongen av förväntningar och när sedan någon växlar in så spricker den.
Och vi låter oss alla luras, alla som köpt bedrägeriaktier i Telia eller Northland eller i amerikanska fattigbostäder (hette det inte ompaketerade subprimelån?). Hyperventilerar och hoppas.
Nu har det dammat färdigt runt Northland och de som kunde luras har lurats färdigt. Nu skickas inga aktiebrev längre, bara kuverten med svart kant, och en ohelig tanke föds då. Vore nu så dags, att helt enkelt avskaffa kapitalismen, som ett led i hållbar utveckling? Laga hålen i de trasiga vägarna och skapa ett system som inte föröder jordklotets resurser, som är rättvist och upplyst och inte ljuger och stjäl. Som befriar människan undan besväret att uppträda som en svinig egoist på girig jakt efter nästa jobbskatteavdrag. Till någon som bara räknar efter vinsten i konsten att vara människa.
Vore det så dags?