Läser just nu Rose Lagercrantz senaste bok Om man ännu finns. Rose, som kanske i första hand gjort sig känd som författare av barn- och ungdomslitteratur, skriver nu om sina släktingar. De som ”inte gick i gasen”, som man sa i familjen, utan som överlevde som små öar i en liten släktspillra runt omkring i Europa.
Jobbiga typer, som hon sa under en kväll på Kontext i Luleå. Dessutom ovilliga att berätta. Nu är de alla döda och medan hennes älskade mammas livskrafter sakta avtar där på äldreboendet sätter sig Rose Lagercrantz ner och tecknar ner det hon vet om släktingarnas liv och öden.
Det låter naturligtvis konstigt att påstå att Rose Lagercrantz skriver sin berättelse med lätt penna. Ändå är det precis det hon gör. Jag sträckläser, vill veta mer, höra mer. Jag inspireras av språket och sättet hon skriver på och känner att boken är helt nödvändig för mig.
På ett ställe säger hon att hon själv nästan aldrig utsatts för kränkningar eller förföljelser. Ändå har hon hela sitt liv skrollat av texter snabbt innan hon börjar läsa inför rädslan att hitta j-ordet. När en nära vän i ett sammanhang utbrister ”judesvin” brister förstås hennes hjärta.
Där ungefär inser jag det uppenbara: Det är inte bara för mig den här boken är nödvändig. Det är också tiden vi lever i just nu som gör den nödvändig.
Boken berättar nämligen om hur till synes resonabla människor undan för undan ändrade attityd och lät hatet flytta in, gjorde föraktet till vardag.
I veckan sörjer världen Nelson Mandela. Hyllar hans godhet, hans förmåga att leda med ödmjukhet, hans absoluta tro på människors lika värde och hans varma ögon som verkade se alla han mötte.
Samma vecka får vi också veta att några folkvalda Sverigedemokrater skriver på nätets hatsajter att de bland annat önskar livet av hungerstrejkande flyktingbarn. De slängs visserligen ut ur partiet, som vill putsa sin image, men hur de än försöker kan ingen förneka att deras rötter närs av en mycket grumlig nazistisk källa bestående av hat och förakt.
På Robben Island i Sydafrika, där bland annat Nelson Mandela satt fängslad i många år, har man i försoningens tecken valt att berätta om det fruktade fängelset genom att lyfta fram både det onda och det goda. Med matematisk exakthet kan man därför i varannan fängelsecell läsa om grymheter, medan varannan försetts med skriftliga exempel på motsatsen.
Den historia jag själv bär med mig efter ett besök där är den om fången med den svåra reumatismen, förvärrad i fängelsehålans fuktighet. Till honom stickade fångvaktarens fru regelbundet varma sockor som hon fodrade med mjuk, varm päls.
Det sägs att vi människor gärna problematiserar godheten och hyggligheten. Är det inte dags att göra tvärtom?