Nej, inte blev det Cecilia Wikström och kulturkanon, inte blev det Ebba-Witt Brattström och inte ens Sven Otto Littorin, han moderaten som sägs trivas på premiärer. Det blev Cecilia Stegö Chilò och jag börjar frysa om ryggen, ännu en mediaminister med kultur som bisyssla. Meritlistan är en nyliberal dröm-CV, Fria Moderata Studentförbundet, Timbro, Stiftelsen Fritt Näringsliv, egen företagare. I media, där hon slitit både TV-soffor och redaktionsstolar, har hon haft ett standardsvar på det mesta: avreglering! Jag menar allvar, eftersom jag minns slagordet från den tid nyliberalismen var på uppgång: Rambo istället för Rimbaud! <SPAN class=mr>Klarar sig uselt </SPAN>Det var Carl Rudbeck som då formulerade marknadens syn. Han blev senare kulturkonservativ så det är länge sedan, det medges. Och Reinfeldt har inte precis låtit nyliberal. Ändå ryser jag. Tanken omsattes praktiskt redan under Margaret Thatcher och vi har därför facit, den sorts kultur som staten kan påverka, den klarar sig uselt i marknadskonkurrens. Den kulturen gör tvärtom staten tydlig; sådant som fasta institutioner, allmän tillgänglighet, demokratisk kontroll. Öppna och gratis museer och bibliotek, allt det som marknaden helt enkelt inte kan eller ska, public service-tv också för den delen. Det som inte är vinstdrivande varu- eller tjänsteproduktion (det finns ju sådan kultur också och det är utmärkt). Att en del av kulturen ska vara statlig, offentlig och icke-profitär är lika självklart som att poliskåren eller domstolsväsendet är det. <SPAN class=mr>Realisation </SPAN>Eller är det inte självklart längre? Public service har ju lyckats kommersialisera sig i själva uttrycket. Jag läser mig till att kulturen fick nästan nio miljarder kronor för budgetåret 2005. Största utgiftsposten gick till folkbildningen, sådant som folkhögskolor och bildningsförbund. För en nyliberal är den posten ett varulager som drar kostnader, ett självklart byte där kioskägarmentaliteten tänker realisation och i nästa sekund: Sälj ut! En nyliberal kan finna många sådana kulturens varulager. Och om Cecilia Stegö Chilò fortfarande kallar sig nyliberal är jag övertygad om att hon kommer att göra det. Då kan vi huttra tillsammans.
