För tio år sedan fick han ett stipendium på 30.000 kronor och tog tjänstledigt från sitt jobb inom vården för att skriva. Sedan dess har Anyuru försörjt sig som författare och poet - och tillbringat en del tid på stadens kaféer.
Äventyrsberättelse
Till hösten kommer hans andra roman, En storm kom från paradiset, om fadern som föddes i Uganda, utbildade sig till stridspilot i Grekland och vars liv kom att drastiskt förändras på grund av diktatorn Idi Amin och situationen i Uganda.
"Du ska komma ihåg en sak, att vi är överlevare. Jag har flytt från platser där nästan alla dog utom jag. Man ska aldrig vara rädd för något", sade Johannes Anyurus pappa till honom. De orden bär han med sig.
Romanen är en sorglig och stark berättelse, men också en spännande äventyrshistoria.
- Den är en James Bond som tragedi i stället för komedi. Som det blir när det inte finns hjältar och lyckliga slut, utan bara människor som springer och försöker komma undan.
Fadern var en överlevare men till slut kom döden ikapp även honom, och vid årets början avled han i sviterna av sjukdomen kol.
- Det var först när han började närma sig sjukdomen och döden som jag också kunde se hur sorgligt hans liv var, säger Anyuru.
Han började skriva på romanen för tio år sedan och har sedan återvänt till den flera gånger utan att veta om den skulle bli dikt, roman eller pjäs.
- Egentligen ville jag skriva den för att farsan hade en sådan otrolig berättelse. Hans liv var så märkligt, våldsamt, stort, vackert och konstigt.
Mer politisk
Även flera av Johannes Anyurus tidigare verk, som Det är bara gudarna som är nya och Omega, tar upp stora frågor. Är han aldrig rädd att gå vilse när han skriver om existentiella frågor som döden och kärleken? Han snurrar sin cykelnyckel i handen och tänker noga efter innan han svarar.
- Jag funderar över det mer och mer. Jag är inne i en period nu, som möjligtvis började med min pappas bortgång, där jag börjar inse att jag har en privilegierad maktsituation och vad det innebär för vad jag kan säga och skriva.
Han förklarar att han alltid retat sig på äldre män som tycker att det viktiga och intressanta är döden, tiden och kärleken. Att det finns något arrogant över det.
- Det är skillnad på vem som tänker tankarna. Jag är van att tala från ett underifrånperspektiv, och man kanske inte ska hålla fast vid känslan "jag hör inte hemma här" för alltid. Nuförtiden delar jag mer med en konstnär som dricker kaffe på Linnégatan än en 33-åring som bor i Biskopsgården.
Det är sådana funderingar som har lett till att han på senare tid har börjat skriva utifrån mer eller mindre aktivistiska sammanhang, som exempelvis Ship to Gaza som han deltog i förra sommaren.
- Det är lätt som författare att bara göra saker som känns bekväma och bekräftar en. Det finns något frigörande i att vara under 25, komma från arbetarklassmiljö och skriva dikter om döden. Men det blir svårare ju äldre och mäktigare man blir.
Sci-fi roman
Hans första skönlitterära bok var kärleksromanen Skulle jag dö under andra himlar. Precis som karaktären Francis konverterade Johannes Anyuru till islam för fem år sedan. Han reste också till Madrid och fick sitt hjärta krossat. När den gavs ut för två år sedan ville han inte gå ut med att den var självbiografisk - vilket han ångrar i dag.
- Den är en dåligt maskerad självbiografi som hamnade i något slags mellanland.
Även om Anyuru fortsätter att skriva poesi är tanken att det ska bli fler romaner framöver. Han arbetar på en bok som han beskriver som en tegelsten. Sedan barndomen har han fascinerats av science fiction och tanken är att romanen ska präglas av detta.
- I mitt huvud är den en enorm arkitektur av personer som rör sig i en alternativ samtid. Och så ska den handla om sommaren 2001 med kravallerna i Göteborg, 11 september och kriget mot terrorn. Om 90-talet, historia och ideologi. Och lite superhjältar också.