Äntligen plats på scen

Agrell, Stéenhoff och Leffler - vid sidan av Strindberg och Ibsen. Det pågår en kollektiv rörelse på landets teatrar. Medan musiechefen Lars Nittve i efterhand försöker korrigera Moderna museets konstsamlingar genom att köpa in konst från förbisedda kvinnliga konstnärer pågår en liknande rörelse bland några av landets skådespelare och regissörer, bland annat på Stockholms stadsteater. De är inte ute efter något modest, säsongsbetonat experiment. Här är det kanon som ska ändras. Under hösten har ensemblen gått på djupet bland annat genom fullsatta litterära salonger och andra efterforskningar inför publik, lika populära. Drömmen vore att två Leffler och en Benedictsson per säsong kunde bli lika självklart som tre Strindberg och två Ibsen. Eller i all fall någonting ditåt. - Strindberg har ju skrivit om många kvinnor och det är ju bra. Men det är ju hans perspektiv och hans blick och det är alltid kvinnan som förlorar. Sväljer man för många sådana beten tror man till slut att det inte finns någon annan historia att berätta. Man blir tondöv och blind, säger Gunilla Röör som gick hela Scenskolan utan att få spela en enda kvinnlig dramatiker. - Man reflekterade inte ens över det. Jag och Lena Endre drog igång ett seminarium för att få dramatik skriven av kvinnor. Djupt ner i KB:s källare
Ändå väntade en guldgruva alldeles i närheten. Djupt ner i Kungliga bibliotekets källare låg exempelvis Alfhild Agrells, Anne Charlotte Lefflers, Victoria Benedictssons och Frida Stéenhoffs röster och väntade. Gunilla Röör och Ann Petrén tackar forskare och akademiker för att dessa kvinnliga dramatikers pjäser nu äntligen nått scenkanten igen. - Jag tror det tar ungefär 20 år innan forskningen når praktikerna. På 80-talet kom kvinnornas litteraturhistoria, sedan har det kommit litteraturvetare och teatervetare som talat och skrivit om det här. Så småningom kom det till oss, säger Ann Petrén. Många har dragit åt samma håll. Birgitta Englin och Riksteatern driver ett flerårigt projekt, Spets, och skickar tillsammans med Östgötateatern ut fyra produktioner på turné i vår. Nationella dramaturgiatet har gjort pjäserna tillgängliga via sin webbplats. En hel kartong har burits till Dramatiska institutets bibliotek. - De hade bara en pjäs innan, och det är ändå en skola, säger regissören Kajsa Isaksson. Öppnar nya rum
Ann Petrén började gå igenom dem för ett par år sedan när de fortfarande bara fanns att tillgå på Kungliga biblioteket. Hon hade läst en c-uppsats av litteratur- och genusvetaren Åsa Sarachu och blev förlägen över sin okunskap. - Jag kände bara till Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler, och där tror jag att jag är rätt representativ. Jag kände mig lurad och generad. - Jag började med Lejonets unge av Frida Stéenhoff och sedan var jag tvungen att gå ut från biblioteket och ringa: "Det här är jättebra". Men varför hade då dessa pjäser, nästan samtliga sammanlänkade med 1880-talets diskussion om den borgerliga kvinnans roll och frigörelse, "den modärna kvinnan", som Stockholms stadsteater också kallar sitt projekt, fallit i glömska? De kvinnliga dramatikerna ansågs efter några år daterade. Diskussionen om kvinnans ställning och äktenskapet som institution levde i stället vidare genom Strindberg och Ibsen. - Det finns inte en förklaring, det finns flera, säger Ann Petrén som också kunnat konstatera att en dramatikers begåvning eller pjäsernas kvalitet inte varit någon garant för överlevnad, inte ens för urpremiär. - I stället för att känna det som att vi dammar av någon gammal dramatiker vill vi öppna upp ett nytt rum. Man ska inte känna att vi vänder oss bakåt av någon slags välvillighet. Urpremiär
Medan Riksteaterns projekt drivs av ledningen kommer initiativet på Stockholms stadsteater från skådespelare och regissörer. Just Stéenhoff står också för den första av två premiärer i vår. Den smala vägen är till och med en urpremiär och handlar om en kvinnas uppvaknande, men också om en modern man. Thriller, fars och gravallvar om vartannat, enligt Gunilla Röör som tillsammans med ensemblen just nu provar och utforskar. Att pjäsen får urpremiär nu, först hundra år efter att den skrevs, beror hur som helst inte på dålig kvalitet. - Jag kan tänka mig att den var för vass när den kom.

Äntligen plats på scen

Kvinnliga stjärndramatiker från slutet av 1800-talet får en renässans i vår med förhoppningen om att de, till slut, ska få den plats på scen de förtjänar. - Vi vill göra om historieskrivningen kan man säga, säger skådespelaren Ann Petrén.