Att en av svensk musiks allra största ikoner inte fått ge ut skivor har jag tänkt på flera gånger om dagen i år nu. Hur orättvist kan det egentligen vara? Jag har allvarligt tänkt tanken på att erbjuda min egen plats i det stora sammanhanget, finns det en Gud så upplåter jag min plats. Kajsa får ge ut skivor i mitt ställe, om det är så att det är för trångt, rent existentiellt.
Producent Jari Haapalainen säger i presstexten att det alltid är roligt att jobba med Kajsa eftersom han var kär i alla i Tant Strul när han växte upp som tonåring i Luleå. Men jag var nog ännu kärare. Jag kan inte komma på ett svenskt band som betytt mer för mig. Sista skivan de gjorde tillsammans hette Jag önskar dig och är helt igenom perfekt. Sådär Hysénklass, ni vet. Betyget räcker inte till. Amason och ett par av Kajsas soloskivor är nästan lika bra.
Häromåret dök så en låt upp: Allt faller. Kajsa fick nog, betalade inspelningen helt själv med i princip samma band som spelar här. Låten var helt fantastisk, hennes bästa efter Tant Strul och trycket över mitt bröst lättade en aning. Men så hände inget igen. Det fanns intresserade bolag, men de drog sig ur. Och jag deppade. Men inte Kajsa. Hon fortsatte att skriva låtar och spelade akustiskt typ överallt och hela tiden. Och så småningom tog alltså någon sitt ansvar och lät Kajsa göra något med band igen. Och vilket band sen. Kisa Nilsson och Daniel Gamba på bas trummor, Jari själv på gitarr. Jag har aldrig egentligen haft tillfälle att skriva något om vilken fantastisk gitarrist han är, för vi har mest spelat tillsammans när jag hört honom. Men han är det, fantastisk. Som Tom Verlaine, fast afrikansk han, äh, det är ingen idé att säga något. Det blir bara internt och nördigt. Ni får helt enkelt lov att tro mig. Och här briljerar han verkligen.
Men det är i första hand Kajsas skiva det här. Jag kan knappt säga något om det heller. Enda anledningen till att den inte får fem starkt lysande kurirer är att det inte finns en lugn stund på skivan. Som om Kajsa (och Jari) väntat så länge på att få göra just den här skivan att man liksom kör på överväxel hela tiden, till och med i balladerna är det så. Så mycket som ska in på så liten plats. Samtidigt kan jag inte nämna någon enda låt som skulle vara sämre än de andra. Däremot några jag spelar oftare än de andra: Min pojke och Manhattan, Du ska ramla och trilla, Färgexplosion och Somom. Eller, jag vet inte. Mest av allt är jag kanske avundsjuk. Att Jari fått hänga med Kajsa och inte jag.