Äntligen litterärt självförtroende

är årets Augustvinnare, Susanna Alakoski, reser runt och talar om sin bok brukar folk, efter lite hummande, till slut klämma ur sig: vad tycker dina gamla vänner och släktingar om det du skrivit?
- Jag är lite förvånad över frågan, jag har bara mötts av människor som varit så glada.
För varför skulle inte underklassen tåla att se sina tillkortakommanden och fyllesvinerier på scenen? Eller läsa om dem i litteraturen? Susanna Alakoski drar en parallell till Noréndramer där människor med ett civiliserat yttre biter huvuden av kanariefåglar eller lustmördar varandra med sarkasmer.
- Där finns en hel värld av medelklassmänniskor som älskar att se sina liv på scenen, eller i litteraturen. På samma sätt blir ju människor från andra klasser glada över att se något som handlar om deras eget liv, och som är komplext.
Dramaten gjorde ett unikt försök i den riktningen i våras med den nyskrivna pjäsen Sju städerskor. "Jag avskyr när arbetarklassen skildras på det här sättet" röt Alakoski i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. "Som att det enda ljusa i livet är att bli full och vulgär. Det blir man kanske, men man slutar ju inte vara människa för det."

Planterar solrosor
Fulla och vulgära är annars, om något, föräldrarna i hennes Augustprisade roman Svinalängorna. Det sups hejdlöst i förortsområdet Fridhem utanför Ystad. De vuxna är svin. Men det unika med hennes klasskildring är inte bara att historien berättas av en klarsynt flickunge utan även att hennes föräldrar, Gorillan och Häxan, under nyktra perioder också bakar bröd, planterar solrosor, gör Sten-Åke Cederhök-skutt på köksgolvet och till och med uttrycker stor kärlek till sina barn.
- Även människor som gör varandra ohyggligt illa har starka relationer, de är egentligen ledsna för det som händer, och så klart, över att inte räcka till. För mig har det varit viktigt att skildra misär och sociala problem som mer komplext.
"Jaou, jaou", säger Susanna Alakoski på bred skånska. Som "diskfinne i andra generationen" presenterar sig huvudpersonen i hennes monolog i antologin Tala om klass som kom tidigare i höst.
En orsak till att hennes läsare generas över att fråga hur hennes roman tagits emot av släktingarna är förstås att det hon skriver om ligger nära henne själv. Hon har haft missbruksproblem i sin närhet. Svinalängorna är området där hon växte upp, även om hon hörde ordet först som vuxen socionom, anställd på stadens socialkontor.
- Många är otroligt förbryllade i Ystad i dag: kallades det verkligen så? Men såna här områden har ju ofta öknamn. Söderhöjden utanför Stockholm kallas för Socialhöjden.

Ett eget rum
Det har gått en och en halv vecka sedan hon fick Augustpriset. Någon dörr har hon inte hunnit köpa, vilket hon sa att hon skulle göra på Augustgalan. Först måste hon ha väggar, ett eget rum.
- Jag har en arbetsplats, inte ett arbetsrum. Jag har mer suttit i ett kontorslandskap där ungarna springer.
Som socialarbetare stod hon mellan politiska beslut och trasiga människors behov, "ett bra sätt att få syn på ett samhälles brister" säger hon. I två år var hon pressekreterare åt Gudrun Schyman men när hon avgick tänkte Alakoski, nu eller aldrig. Hon sökte skrivarlinjen på Biskops Arnö. Med sig hade hon det 600 sidor långa bokmanuset hon knåpat ihop under bussresorna mellan Gustavsberg och centrala Stockholm, men också en etablerad kontakt med Bonniers. Under 90-talet hade hon varit heltidsarbetande småbarnsmamma som inrättat skrivarplats längst fram i bussen. Det låter onekligen som en rätt fantastisk bedrift.
- Det är väldigt kvinnligt, jag har hört många som gjort liknande saker. Man skriver sin avhandling under usla ekonomiska förhållanden, och usla andra förhållanden också.
Ändå är det ingen hjältemamma hon skildrar i sin bok.
- Det har varit min invändning mot mammorna i arbetarlitteraturen, ofta skriven av män. Mammorna härdar ut i alla lägen. Men kvinnor pallar inte alls allt, de går visst sönder. Kvinnor får också ångest och dövar den med alkohol. Jag möter hela tiden människor som berättar saker som att min mamma drack whiskey när hon städade.
Just städning är ett återkommande ämne hos Alakoski, men också hos hennes kvinnliga medskribeter i Tala om klass. Bara hos medelklassen ser man rena tvättberg där hunden sover på toppen, skriver en.
- Städning är ett förringat ämne, att städa kräver kunskap, det är något man lär sig. Det är centralt i ett samhälle, hur man städar bort hemlösa och narkomaner. I arbetarklassen har städningen med respektabilitet att göra. Man ska göra det så fint man kan.
Tiden är ute, Augustvinnaren ska signera böcker i julruschen. Men först vill hon torka lite lera av skorna med en servett.Fotnot: Svinalängorna går just nu som radioföljetong i radions P 1.