Äntligen är han tillbaka

Steven Patrick Morrissey släpper sin första skiva på sju år, You Are The Quarry och detta är ett av det mest intressanta och viktiga skivsläppen som görs detta årtionde. Som sångare i Manchesterbandet The Smiths möblerade Morrissey under 1980-talet om pophimlen för hundratusentals människor, i synnerhet män. Efter splittringen, under 1990-talet, visade Morrissey med otrolig övertygelse ? nästan en handfull odödliga album ? att han och hans solokarriär inte var mindre intressant än bandkonstellationen. Nu limmade han fast möblerna på pophimlen; Morrissey var Gud. Successivt utvecklade många av fansen (fortfarande i synnerhet män) ett skenäktenskap med Morrissey, The Smiths blev ett tidigare kapitel i hans liv. En exfru. En tonårsperiod. Morrissey är en av få nu levande och verksamma artister som är en tråd till musikhistorien. De generationer som var för unga för att i realtid uppleva The Smiths (en växande skara) kan nu under hans konserter känna historiens vingslag. You Are The Quarry är alltså den första officiella markör som visar hur Morrissey klarade millennieskiftet och skivindustrins självmordsförsök. De som hade sökt kunde tack vare internet redan för ett par år sedan lugna sig när liveversioner av nya låtar spreds. The World Is Full of Crashing Bores och First of The Gang To Die är låtar som förklarade att den 17 maj 2004 skulle bli en bra dag trots det faktum att Morrissey under inspelningen använt sig utav samma producent som det hyperkommersiella plojbandet Blink 182. Morrissey närmar sig femtio år och han hymlar inte med att han åldras. På I?m Not Sorry plockar han in en panflöjt. Panflöjten anses vara ett burleskt instrument, det vet Morrissey, men när han spelade in låten tyckte han att en panflöjt skulle vara på sin plats. Och bara för att han är allhärskare i indiepopens många gånger konservativa värld behöver han inte agera likt sina underordnade. Paralleller kan dras till när The Smiths slog igenom 1983 och Morrissey förskräckte ett konservativt England med homoerotik ? han lyckades med all sannolikhet att få någon att omvärdera sina förutfattade meningar. ?I?ve had my face dragged in fifteen miles of shit, and I do not like it. So how can anybody say they know how I feel, when they are they, and only I am I.? You Are The Quarry, som denna text bland annat ska recensera, är bäst. I ärlighetens namn är det inte någon av Morrisseys främsta skivor ? men dock en av de viktigaste. Texterna är betydligt mer raka och direkta än någonsin tidigare, han talar med stora bokstäver om USA, England och sina fans (fortfarande i synnerhet män). Skivan tar inga häftiga svängar, arrangemangen känns ofta igen. Stundtals sjunger han bättre än någonsin ? stundtals gör han det inte. I slutänden är det omständigheterna, texterna och några klassiker till låtar som gör denna Morrisseyproduktion till en originalitet. Morrissey har förändrats, till det sämre eller bättre kan diskuteras. Han ger just nu intervjuer som aldrig förr, och i sommar kommer hans mellansnack bli överröstat av Petter och DJ Sleepy när han besöker Hultsfred under sin festivalturné. Han har även lämnat England för en glassig villa i Los Angeles. Men i en skenrelation måste det finnas utrymme. Så länge Morrissey spelar in låtar som Come Back To Camden och First of The Gang To Die får han gärna göra snuffilmer med Honey Monster, om det är det han vill.

Äntligen är han tillbaka

Artisten Morrisey släpper sitt nya alster You are the Quarry och Kurirens Simon Andrén kände sig tvingad att förklara den forne The Smiths-sångarens genialitet för oss alla.