Antikens marmor var inte vit

I Gustav III:s antikmuseum står de antika statyerna i långa rader. Utomjordiskt vackra, upphöjda, marmorbleka. Lika bländande vitt är det i Hollywoodfilmen Gladiator där Russell Crowe i rollen som general Maximus rör sig bland snörräta pelarrader i det antika Rom. Men den sedan länge vedertagna bilden av den "vita" antiken är falsk. - En romare skulle aldrig känna sig hemma i en sådan miljö. Och en grek eller romare från antiken skulle tycka att de vita skulpturerna bara var halvfärdiga, säger Fredrik Helander, museipedagog vid Medelhavsmuseet i Stockholm. Färgsprakande
Den grekiska och romerska antiken sprakade i själva verket av färger. Skulpturerna var bemålade för att i så hög grad som möjligt påminna om verkliga människor och byggnaderna dekorerades ofta i bjärta färger. Att så var fallet har forskarna vetat ända sedan 1800-talet, men sanningen om antikens färgprakt har ännu inte lyckats tränga igenom till de breda folklagren. I Vita lögner gör Medelhavsmuseet ett pedagogiskt försök att visa hur skulpturerna kan ha sett ut när de skapades. Under ledning av professor Vinzenz Brinkmann från Stiftung Archäologie i Frankfurt har ett forskarteam framställt bemålade rekonstruktioner av utvalda verk från den arkaiska tiden i Grekland till den kejserliga romerska eran. Färgen avslöjar gudinna
Mitt bland de vita marmorbysterna står till exempel två rekonstruktioner av den så kallade Peploskoren från Akropolis i Aten. På den ena är kvinnoskulpturens klädedräkt ockragul, med ett underliggande lager prytt av djur och ryttare mot en djupröd fond. Forskaren Ulrika Koch-Brinkmann förklarar att färgrekonstruktionen hjälpt forskarna att slå fast att skulpturen inte föreställer en vanlig flicka, utan en gudinna. - En så komplicerad och luxuös klänning bär bara en gudinna. Detta skulle vi inte ha vetat om vi inte hade känt till att skulpturen var bemålad. En del färgspår går att se med blotta ögat. På ett skulpterat manshuvud i Medelhavsmuseets samling bryter ett blodrött streck över läpparna av mot den i övrigt helt vita ytan. Men i många fall krävs det tekniska hjälpmedel som extremt släpljus och UV-fluorescering för att upptäcka färgpigmenten. Eftersom den vita ytan länge var ett ideal har många skulpturer under årens lopp skrubbats rena från varje gnutta färg. Men hur uppstod idealet - och varför har det blivit så långlivat? Missuppfattningen föddes under renässansen i Italien, då bland annat den berömda Laokoongruppen grävdes fram i ruinerna av kejsar Neros hus. Konstverket, som under sina år i jorden hade förlorat all färg, gjorde ett otroligt starkt intryck på renässanskonstnärerna och då särskilt Michelangelo. Byggde på myten
Tack vare honom och efterföljare som Bernini och Canova befästes bilden av den obemålade antiken. Den tyske konstkritikern Joachim Winckelmann byggde på myten genom att utropa den antika vita marmorskulpturen till sinnebilden för den ideala skönheten. - Ett mörkare kapitel är Italien på 1930-och 1940-talet. Fascisterna med Benito Mussolini i spetsen sökte ett bildspråk för sin ideologi och såg då förstås tillbaka på landets ärorika historia. De ville se sitt Italien som en pånyttfödelse av det antika Rom, säger Fredrik Helander. Inför världsutställningen i Rom 1942 skapades till exempel en ny stadsdel, med den helvita byggnaden Colosseo Quadrato, som återkopplar till antikens ideal. Ögonöppnare
Medelhavsmuseet hoppas att Vita lögner ska fungera som en ögonöppnare för dem som fortfarande tror på den vedertagna färglösa bilden av antikens Grekland och Rom. Men Fredrik Helander är inte säker på att det vita idealet någonsin kommer att försvinna. - Det går nästan inte att rå på. För om sanningen ska fram tycker alla att det är snyggare, det har blivit en del av den västerländska kulturella identiteten.

Antikens marmor var inte vit

Många tror att antiken var den vita marmorns tid. Men det är inte sant. I utställningen Vita lögner försöker Medelhavsmuseet punktera en seglivad myt.