Anspråken motsvarar inte resultatet

Ofta överträffar verkligheten dikten, man kan tydligt känna det när man ser Sabina Jacobssons utställning Indoor Happiness på Konsthallen i Kulturens Hus. Hon har tillbringat en tid i Dubai och där dokumenterat en vinteranläggning inomhus i ett av världens största shoppingcenter "Mall of the emirates". "Ski Dubai", som företeelsen heter består av bland annat en 400 meter lång skidbacke med en fallhöjd om 60 meter inomhus försedd med lift. Backen består av konstsnö som nytillverkas varje natt så att åkarna alltid har fräscha pister att åka i. Anläggningen håller en medeltemperatur om minus fyra grader inomhus medan det ute i solgasset utanför kan vara 35 grader varmt, en skillnad på 40 grader. Dubai har insett att oljan är en sinande resurs så man har aktivt satsat på upplevelseturism. Spektakulär sådan, med fantastiska turistanläggningar varav "Ski Dubai" är en. Ett planerat större projekt i mastodontklassen "Snow Dome" är under projektering. Det är en större vintersportanläggning, som en mindre stad under en glaskupol, som är tänkt att rotera med hjälp av repellerande elektromagnetism. Principen är att likadana poler stöts bort ifrån varandra, så hela anläggningen var tänkt att sväva och rotera med hjälp av antagonistisk magnetkraft. Dubai har under det senaste decenniet varit ett eldorado för arkitekter, idésprutande lobbyister och lycksökande investerare som plöjt ner ofantliga summor i det ena spektakulära projektet efter det andra. Dagens finansiella regression har dock lagt sordin på den kapitalistiska väckelsestämningen så byggandet av "Snow Dome" står för närvarande stilla. Det här har Sabina Jacobsson "undersökt" och dokumenterat i foton, videofilmer och intervjuer. Hennes redovisning är ett reportage som utgörs av ett videocollage, tidningsklipp, några digitala bilder, ett bord med byggklotsar, konstgjord snö och dito granar i en slags installation som beledsagar videointervjuer med några av de inblandade. Den här undersökande hållningen i det vidgade uppdrag som många inom samtidskonsten givit sig själv liknar väldigt mycket i sina redovisningar journalistikens eller, som i andra fall man sett, naturvetenskapens - bara med den skillnaden att man ägnar sig mer åt själva formerna för redovisningen än om innehållet i densamma. Den här utställningen och de allra senaste mediala utspelen som exempelvis Anna Odells försök att kompromettera psykvården eller signaturen NUG.s skadegörelse av våra gemensamma egendomar aktualiserar frågan om konstens autonomi, det vill säga dess frihet, och konstens autoteli, konstens egna mål. Det ligger något orimligt i tanken att samtidskonsten i sin praktik vill sudda ut gränsen mellan konsten och livet och samtidigt hävda undantagsrätt gentemot våra sociala överenskommelser. Det är ju om man hårdrar det psykopatens ståndpunkt. Räcker inte den konstnärliga praktiken eller metodiken till, eller klarar man inte av den? Måste man ge sig in på områden i vilka man är dilettanter? En fråga som inställer sig vid betraktandet av utställningen Indoor Happines är, om Jacobsson nu vill ägna sig åt konst - varför göra halvdan journalistik? Vad är vunnet med att en konstnär ägnar sig åt journalistverksamhet? Det finns de som är bättre skickade att utföra detta arbete. Anspråken motsvarar inte resultatet.