Nåja, inga problem med det. Den riktigt arketypiske göteborgaren har ju tidigare, bland mycket annat, helt problemfritt gestaltat en riktigt arketypisk smålänning. Och det blev ju en rollprestation som sitter kvar i minnet fortfarande, efter närmare 40 år.
Med några andra ord sagt: Sven Wollter är för närvarande sysselsatt med att spela Gustaf Fröding och den tidigare rollen, den som vi inte glömmer, var samme Wollter som den indelte soldaten Raskens.
Därmed är vi alla på banan och kan konstatera att Carl Otto Evers, såväl fint manus (personligen beställt av Wollter) som varsamt finstilt regi, i tandem med Wollter och de taktfult flankerande kvinnorna Iwa Boman (som sköterskan Signe Trotzig) och Sandra Malmquist (som kokerskan Lotten), gemensamt har åstadkommit en scenisk triumf med En dåres sånger (som nu plogar sig fram kors och tvärs genom landet administrerad av Riksteatern och som sin första anhalt i länet stoppade till i Luleå och Kulturens hus i måndags).
En tålmodigt ringlande lång kö och till sist fullspikat hus i lilla salen. Vad annars? Sven Wollter är en mycket gediget folkkär aktör. Han hade säkert dragit lika mycket folk om han bara hade satt sig och läst valda stycken ur den lokala telefonkatalogen.
Vi introduceras för Gustaf Fröding som ligger och sover. Det sceniska stycket utspelar sig under hans sista tid i livet och när han dog 1911 var han bara 51 år. Men svårt härjad av galopperande alkoholism och ett själsligt turbulent inre liv. Mestadels sängliggande i sin hyrda bostad på Djurgården i Stockholm. Övervakad av den moderliga sköterskan och den deltagande kokerskan, som utminuterar nogsamt uppmätta alkoholcentilitrar till honom.
Stundtals attackerar delirier Frödings psyke och värnlösa kropp. Vid enstaka tillfällen förmår han ändå få ihop mödosamt diktade rader, som sköterskan Signe fraktar till förläggaren Bonniers. Tillvaron har varit roligare. Likafullt drömmer Fröding: om att kanske åka till Amerika. Andra stunder är det nattsvart: då mardrömmer han om sedlighetsåtalet som ett tiotal år tidigare riktades mot dikten En morgondröm, ur samlingen Stänk och flikar.
Sven Wollter gör en Gustaf Fröding i raggsockor, nattsärk och vadmalsbyxor. Av en lätt bisarr tillfällighet företer han en stark visuell likhet med den rockstjärna som förr hette Cat Stevens och nu sedan flera år Yusuf Islam.
Wollter är oavbrutet på scenen och besegrar samt lägger den grundligt under sig, så som bara ett riktigt gammalt scenrävsproffs kan göra (han är för övrigt drygt två decennier äldre än den diktare han gestaltar).
Han är, på en och samma gång och hela tiden alldeles intakt i raggsockorna: rörande, rytande, ömkansvärd och förvirrad. Ett lejon i vintertid.
En dåres sånger är, allra mest, en djupt berörande soloshow av galant snitt, från Sven Wollters håll. Ständigt närvarande. Men Iwa Boman och Sandra Malmquist ska verkligen inte glömmas bort. Utan dem - föga av den helhet som nu föreligger.
Och den potentiella publik som har En dåres sånger framför sig - är enbart att gratulera.
Två och en halv timme av vibrerande scenkonst ligger beredd och framför er.