Ännu ett överambitiöst äventyr

Allan Quatermain, från H. Rider Haggards äventyrsromaner med namn som Kung Salomos skatt; Tom Sawyer, från Mark Twains romaner; doktor Jekyll (och Mr. Hyde); bekant i skildringen av Robert Louis Stevenson; Mina Harker; blodsugande offer till greve Dracula i Bram Stokers roman; kapten Nemo, från Jules Vernes En världsomsegling under havet samt Dorian Grsay, från Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. Se där den samling av fiktiva litterära hjältar och figurer, som i Alan Moores och Kevin O?Neills komplexa serieroman The League of Extraordinary Gentlemen enrollerades att kämpa mot Fantomen (dock ej här på den stora operan) samt den djävulske professor Moriarty, som vanligtvis är den kriminelle nemesis som brukar stå mot detektiven Sherlock Holmes. Alan Moore är ett geni i sina serieromanskildringar, som med fritt flödande fantasi och en seriegrafik som i stort sett saknar motstycke bygger upp en suggestivitet av oanad slagkraft.
Fullt ut lika lyckat har det dock inte blivit när den originella serieskildringen nu har lyfts över till film. Datoranimationerna är lite för frekvent förekommande och även om de visuella ambitionerna är smart uttänkta, så blir det liksom lite för mycket av det goda. Eller, om man så vill, våldsamma. Sean Connery har vid det här laget passerat de 70 och även om han fortfarande står pall för en välriktad datoranimation, så är han en grånad hjälte numera. Allan Quatermain har även han passerat sitt bäst före-datum, men Connery har uppenbara svårigheter att gjuta tillräckligt liv i gubben. När han som anförare för dessa romanfigurer får rycka ut för att rädda världen från den ondskefulle professor Moriartys anslag, så blir det lite av rullator-rally över det hela (om än knappast bokstavligen). Grejen med en film som The League (vad säger förresten en titel som den?) är väl också att man ska vara någorlunda bekant med de figurer som förekommer i den. Och som den kan ses som en viss pastischerad hyllning till. Men jag tillåter mig tvivla på att H. Rider Haggards imperialistiska äventyrsskildringar har någon större resonans hos åtminstone samtida svenska biobesökare. Vilket kanske också gäller för flertalet av de andra litterära figuranterna här.
Personligen kan jag tycka att en hel del i filmen känns finurligt och, som sagt, visuellt överdådigt också. Men den i sammanhanget nödvändiga äventyrskänslan vill ändå inte räcka till; syret tryter efter en stund och då hjälper det inte ens att äventyrets vind blåser. Fast Peta Wilson har sina fördelar som blodsugande vampyr ? det är i alla fall ett bestående minnesintryck av denna helt klart ambitiösa men till sist ändå alltför tungt överlastade hommage till den gammaldags äventyrsskildringen.