Drygt 90 minuter av smakfull Americana och country, med fenomenalt skickligt gitarrarbete från Jerry Miller, på sin "Shotgun" Gretsch, och med lika excellent ståbasjobb från Johnny Sciascia (som såg ut exakt som om han klivit ut från en rockabillyspelning 1957) samt mönstergilla truminsatser från Jason Beek.
Och för den spänningsframkallande och helt underbara sången svarade söndagskvällens huvudakt på Krokodil i Piteå: den enormt välkomnande och alldeles fantastiska lilla tjej från Idaho, U.S.A. som hette Eilen Jewell och som möjligen inte var så direkt välkänd av alltför många, men som bara var en stor liten utropstecken-sensation!
Hon har ett antal skivor bakom sig, med sitt kompband som "jag har spelat och umgåtts med varje sekund sedan 2005", och hon har även genomfört några turnévändor genom Sverige; liksom den nu aktuella arrangerade av bolaget Rootsy i Malmö, som på sitt sätt är unikt robusta kulturbärare av riktig rang.
Men så långt upp i landet som till Piteå hade hon ju, förstås, aldrig varit tidigare.
- Fast vi skulle ju ha tagit oss till Kiruna också. Fast det körde ihop sig med allt möjligt, så vi tvingades ställa in där. Men vi kommer tillbaka. Det är ju sällsynt trevligt här! Ni till och med klappar händerna i takt. Fantastiskt!
- Och vi är alltså inte så väldigt långt från Polcirkeln heller?
And the band played on.
Jag ger mig ju faktiskt jävulen på att ingen utanför de autentiska musik-kretsarna i USA. fixar att att spela gitarr, bas och trummor så fullkomligt självklart och avspänt dynamiskt, som exempelvis Jerry Miller, Johnny Sciascia och Jason Beek gjorde.
Svänget är liksom inbyggt och organiskt. Administreras fram på ett både lekfullt och våldsamt imponerande sätt. Det bara finns där. Utan föregående varning. Jag har varit med om det väldigt många gånger, inte minst hos många av de artister som passerat Krokodil genom åren: Robbie Fulks, Israel Nash Gripka, Will Kimbrough, Arlo Guthrie, Chip Taylor, med många flera. De har det gemensamt att de förmår göra det svåra till synes enkelt och lätt.
Eilen Jewell kan nu också räknas till den skaran. Det dröjde inte alls länge innan ett fullsatt (tack och lov - något annat hade varit pinsamt) Krokodil älskade henne (och bandet, med sina många soloattacker) och betraktade dem som sina allra bästa musikaliska vänner.
De, å sin sida, tackade genom att spela mycket från senaste skivan Queen of the minor key (livsfarliga ess som Warning signs, rockabilly-rumlande Reckless samt den vemodiga Santa Fe) men bjöd även på några fina nummer av country-drottningen Loretta Lynn - Deep as your pockets och A man I hardly knew, samt Dylans Walkin’ down the lane, Reverend Gary Davis gospelstompiga 12 gates to the city och Jimmie Rodgers Where they never say your name.
En underbart magnifik kväll. Att sorteras in bland många andra på den Honky Tonk som heter Krokodil.
Dit det alltid är ett stort nöje att få komma.