Ryska Anna Starobinets fantasy-roman Den levande beskrivs på omslaget som en "Facebook-dystopi" och i förlagsreklamen som "Orwell möter Facebook". Själv föredrar hon, i en intervju, en jämförelse med bröderna Strugatskij och deras Picknick vid vägkanten, senare odödliggjord genom Tarkovskijs filmatisering i Stalker.
Här som där blir tillvaron suddig i kanterna, livet är indelat i zoner där outgrundliga, högre lagar härskar och där ingen går fri. Det är tiden efter den stora katastrofen, "reduktionen", som har tvingat ned jordens invånare till jämnt trew miljarder. Också individualiteten har på något sätt upphört i dess gängse form och samtliga invånare är numera en integrerad del av "Den levande", en organism någonstans mellan gudomlighet, världsmoder och cyniskt maktinstrument, som man kopplar upp sig mot med hjälp av det urspårade, Facebook-liknande nätverket Socio. Denna kollektiva organism kunde med Epikuros säga: "Där döden finns, finns inte vi, och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss." Där Epikuros talade om intigheten är det för Den levande emellertid tal om ett faktiskt överbryggande av döden. Det enda som existerar är en sömn benämnd "Fem sekunder mörker", som tillåter den enskilde att återfödas intakt efter uppvaknandet. Den information som behövs finns samlad i den så kallade inkoden, som var och en bär med sig.
Så föds en dag en pojke, Zero, som saknar denna inkod och som faktiskt kan dö på riktigt. Det leder till stor uppståndelse i det i grunden statiska samhället. Själva Zeros existens utmanar en järnhård dogm. Hans födelse inträder dessutom samtidigt med en allt mer synlig förfallsperiod hos Den levande. Organismen kvider och jämrar sig, drabbad av undergångsplågor.
Vissa paralleller vore nästan alltför enkla att göra, men Anna Starobinets textbygge är i grunden inte så mycket en spegel av samtidens fasor, eller de som komma skall, som en dyster, ny värld i egen rätt. Hennes roman är slösande rik på idéer och fantasi, men närmast renons på gestaltning. Vilka karaktärerna är har man efter avslutad läsning bara en vag uppfattning om. Temat och de yttre ramarna har goda förutsättningar, de strukturer som etableras kunde mycket väl ha bäring, men så snart en scen får om så bara en antydan till laddning går den förlorad i trötta beskrivningar av Det levandes förment intrikata nivåer. Skildringarna av teknik - ett nog så stort och viktigt fält - blir teknokrafs, och de inbördes relationerna reduceras ofta till projektionsytor för allehanda ting. Kanhända har det att göra med eftergifter till särskilt hårt inpräntade genrekrav? Här är det komplexa liktydigt med det oöverskådliga och intrasslade, snarare än med den förmedlade känslan och språkets närstrid med sitt material.
Bara en gång häpnar jag vad gäller det senare. Det är när Kleo, en av de mer utvecklade figurerna i romanen, förbluffande enkelt, och mycket suggestivt, berättar: "Jag kröp in i mörkret. Jag var själv mörker. Jag luktade döda husdjur."