Anna Hörnell: "Jag ler inte vitt nog för att bli cheerleader"

Det är därför ganska skönt att flytta ifrån Sveriges 22:a största stad till en prick på kartan som bara är marginellt större än Björkskatan. För en gångs skull får jag känna mig som den världsvana Storstadstjejen. Tillvänjningen av min nya identitet började redan första skoldagen. När jag just hittat en tom sittplats på den gula skolbussen steg två nästan identiskt klädda herrar på. De bar rutiga skjortor med uppkavlade ärmar, långt uppdragna blåjeans, bruna läderstövlar och som kronan på verket: varsin cowboyhatt. Den Dumma Storstadstjejen tänkte "Jaha, ska man klä ut sig på första skoldagen?" Jag ska försöka att förklara vad det innebär att bo i Templeton, California, förutom att bussarna kryllar av cowboys. Det är att inte fnissa åt att en av skolklubbarna heter USAs Framtida Bönder, och inte heller åt det faktum att över halva skolan är medlemmar i den. Det är att behålla behärskningen man mitt under ett samtal blir avbruten av en råmande ko. Det är att ligga på rygg på gräsmattan en natt och räkna stjärnor för att det inte finns någon gatubelysning. Att vara en riktig Templetonbo är också att ha gått på samma skola med samma människor sedan förskolan. Herregud. Jag vet hur jag kände under grundskolans sista tid; jag var SÅ trött på min roll i klassen och SÅ redo för den omstart gymnasiet erbjuder. Då hade jag gått på Björkskataskolan i tre år. På Templeton High School har hierarkin hamrats in i skolgårdens betongplattor och i elevernas bakhuvuden under tolv långa, långa år. Själva statusskalan känns igen ifrån diverse high school-filmer; den sträcker sig från cheerleaders och footballspelare med bländande vita leenden, via bland andra livliga teaterentusiaster och svartklädda musiker, till de skötsamma nördarna. Skillnaden mot de glansigt förpackade filmerna är dock att den snälla nörden inte får sin drömprins, och att den elaka cheerleadern aldrig får sitt straff. Jag är därmed ganska tacksam för att utbytesstudenter döms efter en egen skala. Jag har nämligen en känsla av att jag inte ler vitt nog för att bli cheerleader, är för tyst för att vara med i någon teaterföreställning, och för jordbruksokunnig för att gå med i bondeklubben. Det känns bra att mina eventuella sociala snedsteg förklaras med att jag är svensk, och min okunskap i djurskötsel med att jag är storstadstjej.

Anna Hörnell: "Jag ler inte vitt nog för att bli cheerleader"

Luleå är ju, som ni kanske vet, ingen märkvärdig stad i storleksväg. Man känner sig inte riktigt som jordens mittpunkt när man, typ, får frågor från någon sydligare, större och viktigare stad om huruvida vi har asfalterade vägar.